Aleppo och språket

Ni som följer mig på Facebook vet att jag skrivit en del om kampen för Syrien. Det är bara ett av många krig, men det som skiljer det från till exempel kampen i Irak, är att konflikten i Syrien inte handlar särskilt mycket om IS. Det är å andra sidan en soppa. Ett brokigt konglomerat av rebeller, från moderata demokrater med rötterna i universiteten och intelligentian, till die-hard islamistiska fundamentalister står på en sida. Bredvid, men inte tillsammans med dem, står kurdernas vältränade armé, backade av USA. Turkiet är med på ett hörn men stöttar absolut inte kurderna utan slåss lika mycket mot dem. Följaktligen är Turkiet populärt bland rebellerna men inte USA (I likhet med resten av mellanöstern är USA sällan populärt). På andra sidan slåss Assads regeringstrupper understödda av ryskt flygvapen. Med stöd av det har nu en av mellanösterns vackraste städer, känd som ett kulturcentrum, bombats till i princip aska. Den förstörelsen har knappt synts av

Så vad har det med språk att göra? Vi har lärt känna en familj från Aleppo. Min fru har jobbat med öppna förskolan här och dit kom en dag några barn. Vi lärde känna familjen och deras öde från Aleppo, engagerade oss i deras liv, upplätt en del trädgård till att odla grönsaker och slogs för dem när Sverige ville göra ett Dublinärende av dem eftersom det skulle ledas till att de hamnade i läger i Turkiet. Nu för en vecka sen kom beskedet – de får stanna i Sverige.

Med anledning av detta hade vi en fest, en härlig grillfest mitt i vintern. Det var grillad kibbeh (färsbollar med bulgur och valnöt), yoghurtmarinerad kyckling och grillat nötkött. Allt serverat med bröd, tabbouleh och baba ganoush.

Men så satte vi oss i biblioteket och rökte en festcigarr. Och pratade, trots att han inte kan svenska eller engelska och jag inte talar arabiska.

Vi lyckades med bara lite Google Translate att föra diskussioner om det mesta. Jag slog upp enstaka ord som telefonen fick ljuda upp, sedan använde vi minspel och räknade på fingrarna för att ”prata” med varandra. På så sätt hann vi avhandla världspolitiken, investeringar, huspriser, resan hit och hur det gick att ta barnen över havet, hur svårt det var att tala med de som är kvar därnere, planer för framtiden med boende och jobb, entreprenörskap.

Språk är mycket mer än ord. Känslor, gester och tonfall säger mer än orden i sig. Och förutom en givande konversation igår, tog jag med mig kunskapen att den som skriver måste inte bara kunna göra trovärdig dialog, utan också gestalta kroppspråket och känslan i dialogen. Det ordlösa i samtalet måste också hamna på pappret, för en framgångsrik författare.

Språket och barnet

Igår kom jag hem från en tjänsteresa till Göteborg. Jag är där regelbundet och sover över en natt för två intensiva dagar med möten hos en kund. När jag kommer hem tar jag alltid nattningen. Det är min stund med honom, där vi kan fnissa, läsa en bok eller prata.

Eller ja, han har ju ett begränsat ordförråd. Men det går faktiskt att föra enkla konversationer. Vill du ha banan/äpple/juice? Var har du ont? Har du bajsat? Ja ni vet, som man gör med en tvååring.

2016-10-01-08-04-03

Hans eget orförråd, än så länge nåt hundratal ord eller så som han kan använda och en ocean av ord som han förstår helt eller delvis men inte kan uttrycka sig med än, börjar få honom att bygga meningar. Några av de vanligaste är:

”Pappa blå bil. Mamma röd bil.”

Jo, det stämmer. Men det handlar inte bara om färgen på bilarna. Pappa blå bil kan betyda att han vill titta på den blå bilen, att han vill ha beröm för att han kan en massa färger eller för att han vill meddela att pappa kom i den blå bilen idag. De få orden har många användningar.

Likaså betyder ”till!” för det mesta ”en gång till, gör om det där” men kan också betyda ”skynda, gör det snabbt” och ”tom” kan betyda att något är slut (som i att han ätit upp alla clementinklyftorna) men ”tom” är också att batteriet är slut på paddan, och ”tom” med padda eller bok betyder att han tröttnat på aktiviteten och är klar. Tom. Självklart.

Ord används på många sätt, helt enkelt. Han har börjat busa och skämta. Igår kväll bytte han mitt i sin svada om pappas bil. ”Pappa VIT bil!” och kunde knappt hålla sig för skratt över busigheten. För att inte tala om när mamma låtsasbannar honom för att han säger ”black” och inte ”svart”. Vi skyller på youtube, men det har blivit en rolig lek där de kan sitta och säga emot varandra i minuter under ivrigt skrattande.

Men igår hade han svårt att komma till ro. Han hade tankar, berättade om Babblarna på förskolan (Bobbo, Bibbi, Babba) och om den blå bilen, om månen (som han är mycket förtjust i och gärna vill vinka till). Men plötsligt, mitt i ännu en ”pappa blå bil” blev han ledsen och började gråta lite. Jag tröstade honom, höll den varma lilla kroppen tätt intill min och hyssjade. Jag hoppades inte på svar, utan pratade mest för mig själv, funderande på vad han blev så ledsen över.

”Vad blev du så ledsen för älsklingen?”

”Pappa bil. Pappa tom.”

Det slog mig som en sten i huvudet. Pappa tog bilen och åkte. Pappa borta. Pappa tom.

”Åkte pappa iväg igår och var borta?”

”Mmm”, hummade han sorgset.

”Blev du ledsen då? Saknade du din pappa?”

”Ja!” nickade han med eftertryck.

Ja, såklart. Han saknade pappa som var borta natten innan. Och nu hittade han ord för det. Pappa tom.

”Men nu är pappa hemma igen, pappa är här.”

Vi låg tätt intill varandra tills han somnade in. Språket är en märklig varelse. Den gör oss mänskliga. Och en tvååring kan uttrycka sig som den mest kvalificerade poet. Smaka på den strama konstruktionen som ändå smäller till som en åskknall bland känslorna.

Pappa tom.

Hösten är skrivandets tid

Regnet attackerar rutorna våldsamt, störtande kamikazeplan mot osynliga kraftfält. Utanför, kallt, blåsigt och höst. Innanför, varmt, tända ljus och inspiration.

Hösten är skrivandets tid. Självklart är det alltid skrivtid, men hösten har ändå något särskilt med sig. De mörka morgnarna och kvällarna. I natten bor inspirationen på något vis. Där, i det okända mörkret, finns fantasins olika motpoler som vi bär fram likt offergåvor på papper – eller skärm, nuförtiden.

Att skriva är att skapa, men att skapa är att be. På något sätt, till någonting, troende eller inte, är skapandet en del av att ta fram något nytt som inte fanns innan. Vilken författare som helst kan bära vittne om den födsloprocess den första boken är.

Min första höst som skrivande på riktigt- och med det menar jag där skrivandet har fått ta plats i finrummet, bland arbetstimmarna – hoppas jag ska präglas av konstruktiva och kreativa processer.

Det har inte varit lätt den första månaden eller så. Att hitta nya rutiner är en sak, och att följa dem en helt annan. Luthers arbetsnarkomandjävul sitter ständigt på axeln och frågar om jag verkligen är tillräckligt lönsam när jag stirrar på en skärm och försöker smida bokstäver om inte teckenhastigheten närmar sig sekreterarnivå. Det är lättare att falla tillbaka på konsultjobbet och låta dagen gå. Du får aldrig dåligt samvete om du ägnat dagen åt kunders arbete. Bara ditt eget. Hur fan är man funtad egentligen, kan man undra.

Är det därför de är så arga, regndropparna som mosar sig mot glasrutan i det som tidigare var en garagedörr och nu är mitt kontorsfönster? För att jag inte respekterar kreativiteten tillräckligt?

Jag hade en fantastisk bokmässa. Lugn, smart och avslappnad. Jag fick tillfälle att prata med min skrivcoach Leffe Grimwalker (aktuell i dagarna med nya Storytel Original-berättelsen ”I krig och kärlek”) och fick ovärderliga tips på hur jag ska hitta rätt i djungeln av tankar och prioriteringar. Och jag fick sitta ner och vara kreativ med superagenten Marthina Elmqvist som nyligen släppt sin nya PR-handbok ”Läs mig! En kreativ PR-handbok” på Calidris förlag.

Massor av projekt, idéer och tankar. Och massor att skriva. Nu ska jag bara lyssna på regnet och inte låta dropparna offra sig förgäves utan ta dem som indikationer på att skrivandet måste få en central plats i vardagen.

Over and out.

Bokmässan börjar

Det är en märklig känsla när man som jag, bott någon natt extra här på Gothia inför mässan. Igår var det helt tomt på kvällen nere i foajen. Idag myllrade det. Jag har redan hunnit prata med ett halvdussin bekanta och vänner, och varit på en givande middag. Och då har vi inte ens börjat.

bokma%cc%88ssan-1-dagJag har ingen bok i år som ska släppas, och funderade faktiskt lite på om jag skulle åka eller inte. Men det är svårt att hitta en annan tid på året när i princip alla författare, förläggare, journalister och annat branschfolk samlas på en och samma plats. Det är en otrolig upplevelse och känsla att kunna ha alla på en och samma plats på en gång.

Klart jag skulle åka. Och jag har sex möten bokade fredag, två möten imorgon och två på lördag. Så det blir ändå en del mässa av det. Men samtidigt har jag gett mig den på att jag inte ska stressa på mässan, att jag ska ha tid att bara vara, hänga och att det måste vara okej att gå undan en sväng och skriva lite på rummet.

Det har jag tänkt göra. Och utan att skämmas också. Skrivandet måste få en lustfylld plats, även om jag har många uppdrag och mycket att göra så måste det kreativa fortsätta få vara roligt.

Så det är mitt mål med mässan. Träffa bra människor. Ha roligt. Låter det som en bra plan?

Kreativa processer och kontextbyten

 

Idag ska jag till Lunds universitet och föreläsa om min första bok. Det är ett stående uppdrag som återkommit ett par gånger nu. Samma sak i Jönköping, där jag också föreläser om samma ämne. Jag har till och med tagit fram ett workshopunderlag som jag använder mig av.

Samtidigt har mitt förlag blivit registrerat överallt, F-skatten har gått igenom och jag har två spännande uppdrag, båda med lansering nästa år, som jag arbetar på. Det kommer bli fantastiskt roligt och jag kommer få möjlighet att ligga nära produktionen i båda.

Men där är det stopp, liksom. Jag har ju inte bara ett uppdrag som konsult utan inom ramen de femtio procent jag jobbar (som i ärlighetens namn snarare är 65-70%) finns 6-8 olika processer som alla behöver sin uppmärksamhet. Samtidigt två projekt i förlaget, föreläsning och sen har jag utöver det ytterligare tre väldigt aktuella skrivprojekt.

Så hur får man tiden att räcka till när man samtidigt är småbarnspappa och inte längre är 25 och har den energi som ungdomens ljuva dagar för med sig? Ja, jag raljerar lite, men jag är absolut inte lika energisk idag som när jag var 25-30. Herregud, 45 nästa år…

Svaret är att fokusera på de viktiga prioriteringarna. Och skrivandet måste vara en av dem. Just nu har jag två kapitel kvar på min första roman, och sen ska den få vila.

Ett annat knep är att inte tvinga sig. Jag har med åren lärt mig att göra estimat på hur hög jobbeffektivitet jag har i ett givet läge. När effektiviteten börjar gå ner så du faktiskt bara får ut 40% nytta per inlagd timme, då är det dags att sluta och hellre göra annat så att du senare, eller en annan dag kan göra samma sak på mindre än halva tiden när du ligger på 95% effektivitet.

Men kanske det viktigaste av allt är att inte kontextbyta när du ska skriva. Jag tillhör dem som inte kan skriva i bara tio minuter. Jag måste ha minst en timme eller två oavbruten tid utan telefonsamtal, mail eller annat som stör, för att komma in i flödet. Andra jobbuppgifter kan jag jobba med en kvart stötvis om det behövs och det händer också ofta. Men just skrivandet behöver stillhet, lugn och ro. Allra bäst skriver jag när jag isolerar mig. En stuga, en tom lägenhet nånstans, gärna med inspirerande miljö. Då fungerar det riktigt bra.

Idag tar jag tåget till Lund. Då kan jag skriva på tåget och jobba med underlagen till kund. Och dricka lite kaffe samtidigt som jag sparar ett par timmars restid. Kanske. Om tågen håller tiden.

Kaffemorgon

Regnet smattrar mot fönstret. Värmen från kaffekoppen i händerna. Doften av nybryggt kaffe. Det är tidig morgon, och jag känner mig inte trött längre.

Det är andra veckan i mitt nya liv, och den första riktiga veckan där skrivandet ska få ta upp nästan halva min tid. Tillsammans med allt runtikring skrivandet – sköta ett litet förlag, redigera texter, marknadsföra sig själv.

Samtidigt inskolning på förskolan igen efter att äntligen ha fått plats där vi bor. Sju minuters promenad istället för tjugo minuter i bil. Och inte ny personal varje vecka, som det var i somras. Utbildade pedagoger. Ett och samma ställe. Det är en ny regim för honom också.

Han, vars fötter trampat mot min rygg inatt när han sovit oroligt. Han, som för snart två år sen förändrade hela mitt liv.

Förändring tycks vara den enda konstanten i mitt liv. Men med åldern kommer också viljan att slippa för mycket förändring. Viljan att få ha en rutin, slippa ändra på allting alltid. Slippa flytta för tjugoandra gången i livet. Slippa bryta upp, byta, ändra. Att få landa.

Det känns i kroppen, att det tempo jag levt livet i, inte längre är hållbart. Jag brände ljuset i båda ändar tills jag var 32, sen in i väggen. Sen tillbaka och sakta arbeta sig upp till marschfart, överljudsfart. Hög hastighet, intensitet och sedan en stor explosion i konkursen som ledde upp till min första bok.

Nu sitter jag och lyssnar nöjt på regndropparna som hamrar mot fönsterblecket utanför mitt källarkontor. Dricker det varma kaffet och njuter av att ha veckan framför mig.

Fårö och skrivandet

Att skriva är ett ensamt yrke, sägs det ibland. Författare är introverta, hör man också. Det är både sant och inte sant på samma gång. Om du varit i allrummet på Fåröveckan på dagtid skulle du kunna höra en knappnål falla till marken på dagtid, om inte knattrandet på tangenter möjligen dolt det. Inte ett ljud. Närmre 20 författare som skriver intensivt och under tystnad i timmar.

Dyk upp på samma plats en timme senare och ljudnivån är som på valfri bar en fredagskväll. Skillnaden? En bag-in-box, lite snacks och dags för mingel. Ivriga diskussioner om adverb, karaktärer och recensioner och en massa utbyte, skratt och vänskap. Inte en tillstymmelse till det introverta.

Jag själv kan känna likadant. Jag har alltid varit, och setts som, en oerhört extrovert person, som haft lätt att ta folk och fungerat bra i stora folksamlingar. Jag har också haft extroverta yrken under många år i karriären. Med åren märker jag däremot ett ökat behov av att vara själv. Ha en stund på egen hand. Att bara vara. Det är inte självklart i dagens samhälle där hjulen snurrar fort och vardagen till stor del handlar om logistik.

Det är därför författarveckan på Fårö är så betydelsefull. Jag skrev nästan inget alls på hela året, varken höst eller vår. Vi flyttade, hade en ettåring och livet snurrade på i ett rasande tempo.

Men på Fårö producerade jag lika mycket som förra året, vilket innebär att jag nu har 85-90% av råmanus till en roman, min första skönlitterära. Det låter som om den är klar och det är inte sant på något sätt. All redigering återstår. Men det är fantastiskt vad lite isolering och skrivfokus kan göra. Tid att tänka ger tid för kreativiteten att komma tillbaka.

Tack Fårö, för det här året!

På väg till Fårö

Väskorna är packade, mest med böcker och skrivmaterial. I år blir det en tradition – jag åker till Fårö för att skriva. Den fantastiska författaren Camilla Davidsson, nu aktuell med sin tredje bok ”Änglarna dansar i gryningen”, är också ägare till Fårögårdens Bed & Breakfast. Där anordnar hon varje år en hel veckas skrivretreat för författare. I år blir vi nog 30-40 personer som alla skriver. Några är publicerade med ett tiotal verk och i minst lika många länder – andra pillar med sitt första manus.

Från morgon till kväll får vi skriva, skriva, skriva – och prata om skrivande och om böcker. Jag har som förhoppning att jag både ska hinna skriva klart första vändan av manuset till min thriller, men också börja skriva lite på någon av de andra skönlitterära verken. På Fårö får det facklitterära vänta. Här är det skapandet, skrivandet och lärandet som står i centrum.

Passande nog fick jag nya bilen i veckan så det blir första utflykten i Oxenstierna (bilar måste ha namn). Jag hoppas att rikskanslern och jag ska finna solen på Fårö – och en kreativ vecka!

En plan för att lyckas

Ibland är det skönt att vara spontan och inte ha några måsten. Men med hösten för dörren (var det nånsin sommar på riktigt?), är det dags att planera för att komma tillbaka.

Som ni vet är det min plan att på allvar göra det kreativa till en del av mitt verkliga jobb och därför har jag gått ner i tid som konsult i höst och kommer bara jobba 50-60% ungefär med mina kunder. Resten av tiden ska gå till det kreativa – mestadels skrivande eller skrivrelaterat.

Men för att skrivandet inte bara ska bli en hobbysysselsättning måste jag sätta upp mål och delmål. Så jag gjorde en mindmap över alla åtaganden jag har utanför de rent privata med familjen. Ett ben för konsulteriet, ett ben för skrivandet, ett ben för ‘allt annat’.

Att sätta mål är en sak, men vill man nå dem måste man göra en plan. Planen måste dessutom ha mätbara delmål så att man vet att man är på rätt plats. I mitt skrivande blir det deadlines.

Sätt ett mål. Gör en plan. Hitta ett sätt att mäta. Genomför, utvärdera, och gör om. Upprepa tills du når dit du vill.

Mitt mål är att kunna leva på de kreativa näringarna (skrivande, föreläsningar, förlagsverksamhet etc) om fem år (2021-12-31) och ha samma lön som jag väljer att ta ut idag.

Mina delmål är att dels ge ut en bok om året från och med 2017. Det kräver att jag hittar ett förlag som vill ge ut mig skönlitterärt så det är ett annat delmål – hitta förlag och en agent som jag kan arbeta med.

Ett annat delmål är att innan min första delavstämning 2019-12-31, ha gett ut minst tre böcker till och ett eget brädspel. Slutligen ska jag ha minst ett verk som getts ut i ett annat land än Sverige.

Min plan för att nå målet är att lägga minst 15 timmar varje veckan på skrivandet och det kreativa.

Förresten, vet ni varför jag skriver det här i bloggen? När man talar om för andra vilka mål man har, så blir det mer verkligt. Du får någon att ansvara inför. Så påminn mig gärna när jag ska utvärdera i slutet av varje år, och se om jag nått målet.

Nu börjar det nya livet

Idag börjar mitt nya liv. Det känns lite märkligt. De kommande två veckorna är en tjuvstart på mitt liv som författare. Förra året sålde vi huset och flyttade till en liten ort i Småland, och i höst går jag ner i arbetstid för att kunna få tid att skriva mer.

Jag hade från början ambitionen att det skulle gå att göra förändringen nästan samtidigt som jag flyttade till Småland, men riktigt så enkelt var det inte. Det har tagit ett halvår, och kommer säkert ta ett till innan den nya modellen sätter sig. När jag nu de här två veckorna innan semestern jobbar primärt med mitt skrivande märker jag att jag saknar de rutiner som jag annars har i mitt vardagsarbete som konsult.

Det tog mig nästan 40 år att fundera ut och bli riktigt klok på mig själv och hitta en balans mellan det jag vill göra, det jag mäktar med och det jag borde göra. Vill. Kan. Borde. De tre bildar en slags livets venndiagram tror jag. Jag bara flyttar lite fokus från KAN till VILL.

Jag får många frågor om mitt nya livsval. Kanske undrar du också något – det är bara att ställa frågor i kommentarerna så svarar jag. Här är topp 5 av frågor jag får av vänner och bekanta:

1. Men hur klarar sig ekonomin?
Vi bytte till ett billigare boende och jag har arbetat ganska hårt som konsult i ett par år nu. Målet är att jag ska kunna jobba halvtid och ändå ha en dräglig, om än lite lägre lön än jag varit van vid, och sedan skriva på halvtid tills min kreativa karriär börjar ge inkomster.

2. Vad ska du skriva om, är du inte rädd att du inte kommer på något?
Uppenbarligen ställd av folk som inte känner mig. Jag kan komma på en  ny bokidé i minuten och efter en timme ha 60 idéer där 50 är usla eller mediokra, men där de sista 10 skulle kunna bli bra böcker. Idésprutan är det inget fel på. Mitt problem är det motsatta.

3. Hur ska du hålla fokus på ditt skrivande och se till att det inte äts upp av allt annat?
Det här är faktiskt den svåraste frågan. Jag har gjort ett schema som jag ska försöka hålla mig till för att både skriva lite nästan varje dag och samtidigt ha några dagar där jag skriver mycket. Resten får handla om disciplin.

4. Vad har du för böcker på gång?
Ganska många faktiskt. Översättning av min befintliga bok Kraschen, en skönlitterär thriller, en fantasybok, ett hemligt projekt, en facklitterär antologi – listan kan göras längre. Jag tillhör de som skriver på olika projekt samtidigt.

5. Kan man leva på att vara författare?
Inte jag och inte än. Det är en mycket liten skara förunnat. Ändå har jag via olika skrivargrupper kommit i kontakt med ett antal personer som kommit väldigt långt i sitt skrivande och fått avtal för flera länder med sina böcker. Jag hoppas att jag också ska kunna vara bland dem om några år. Det handlar om tid att skriva och att bli bättre på det som egentligen är ett hantverk.