Bokmässan och Nya Tider

Det är ju lite inspirerande, det här som nu blir ett drama i tre akter. Jag tror inte någon missat det, men för säkerhets skull. Företaget AlternaMedia, som driver webbplatsen Nya Tider, bokade monter på mässan. Det gör ju många och jag är inte ens säker på att den som bokade in montern hade särskilt mycket koll på vem det var som bokade. Det är rätt lätt att boka en liten monter. Det är de stora som är lite svårare.

Nya Tider beskriver sig själv som opolitisk, och har som bevis med en artikel där man intervjuat tre läsare, som händelsevis alla också varit skribenter. De säger att det inte förekommit några rasistiska artiklar där, än mindre några nazistiska. I korthet är tidningen som vilken annan opolitisk tidning som helst, förutom att den säger sig vara den enda som kritiskt granskar etablissemanget (vad det nu är).

Såhär skriver chefredaktören själv i en blänkare: ”Nya Tider är den enda papperstidningen som bemöter systempressens lögner i deras eget format: på papper. Sedan grundandet 2012 granskar Nya Tider den politiska korrektheten och berättar hur verkligheten ser ut bakom systemmedias tillrättalagda version”

Jag har bara tagit ett par universitetspoäng journalistik, men vill minnas att saklighet ingår i de pressetiska reglerna, och att ”bemöter systempressens lögner” inte känns särskilt sakligt. Plakatpolitiskt uttalande, om inte annat.

2015-09-26 11.31.14 kopia

Nå, tidningen Nya Tider vill vara på mässan och bokar ett bås. Allt gott och väl. När detta kommer ut, blir det liv i luckan. Mässan försvarar först sitt val genom att säga att det varit ett medvetet val. ”Vad de gör i sin monter, det pratar vi inte med utställarna om. Då urvattnar man begreppet yttrandefrihet”, säger Bokmässans VD Maria Källsson till SVB.

Min privata gissning är att detta är en efterkonstruktion och att bokningen gjorts utan någon särskild värdering – en affärstransaktion utan reflektion eller större koll av vem som bokade. Det var ett litet bås, ett no-name förlagsnamn som hette AlternaMedia. Tack för pengarna, välkomna. Så tror jag personligen det gått till, men självklart måste man ta en position när frågan kommer.

Efter att flera deltagare hotat med bojkottbackar mässan och säger tvärnej, utan att pudla från sitt tidigare uttalande. Man gjorde rätt som hade högt i tak, men kan inte låta AlternaMedia ställa ut, eftersom man inte delar ”mässans värdegrund”.

Ny storm, åt andra hållet. Brunsvansen ylar om yttrandefrihet utan att veta att privata aktörer inte måste upplåta utrymme åt alla som vill, utan kan välja vem som får vara i deras vardagsrum och tycka till. Andra protesterar mer ideologiskt, att det är orimligt med tema yttrandefrihet och att ha så lågt i tak. En tredje grupp är mer kritisk till själva svängandet i åsikten.

Här hade det kunnat ta slut. Offerkoftan kunde dragits tätare om kroppen och fritt spelrum för snack om ‘åsiktskorridorer’ och PK kunde gått ett par nyhetscykler. Men icke.

Istället svänger Bokmässan en tredje gång! Nu ska Nya Tider få ställa ut. Man har konsulterat sina jurister och konstaterat att man inte kan stoppa dem, för man har skickat orderbekräftelse. Eller i klartext – man har insett att Nya Tider kan kräva rejäla skadestånd för avtalsbrott eftersom alla papper om utställningen redan är godkända. Jag antar att man nu säger till alla som tänkte bojkotta att ”vi kan inte, rent juridiskt”.

Om hela detta kan jag dra två slutsatser.

  1. Min teori om att vi befinner oss i postdemokratisk process på väg mot en period av auktoritarianism igen (som på 30-talet när fascismen växte), får ytterligare vatten på sin kvarn.
  2. Bokmässans chef behöver mediatränas.

För övrigt ser jag fram mot en spännande bokmässa. Jag förutspår att polisen kommer tvingas ingripa på bokmässan i år, i samband med detta. Vi kan se efteråt om jag hade rätt eller inte.

Historien upprepar sig

Ett av mina första riktiga jobb i karriären, borträknat lagerarbetet på lördagsmorgnar på Paulssons Järn och telemarketingförsäljningen av faxkataloger(!), var som omvärldsbevakare. Jag följde trender och hittade mönster. När jag studerade till historiker var just de stora mönstren, den politiska utvecklingen, det som fascinerade mig mest. Varför Skottland och Europa är så bra vänner till exempel. Historisk statsvetare skulle man kunna kalla det.

Som omvärldsbevakare följer jag även våra trender idag och tycker att jag ser en olycklig utveckling. Jag brukar säga till folk att vi antingen befinner oss 1912 eller 1938. Eller kanske både och. I början på 1900-talet hade en period av stora teknologiska genombrott följts av en industriell revolution som öppnat nya branscher, skapat nya förmögenheter, men också satt rika och fattiga mot varandra och ökat klyftorna i samhället. Vad än värre var, hela länder tävlade om att positionera sig och få så stor del av resurserna som möjligt. Spänningarna blev tydligare. Samarbetet som varit så tydligt ett århundrade tidigare vid Wienkonferensen var nu ett minne blott, och allt oftare började staterna gruffa med varandra, nagga territorier i kanten. Olika läger bildades – för och emot. Allianser stod mot allianser. Vi vet vad som hände sen. Skotten i Sarajevo satte världen i brand på ett helt nytt sätt, en slags krigföring som ingen kunnat förutse.

Men det var bara ett politiskt krig, en lösning på konflikten mellan staterna. Inte en lösning på konflikten mellan klasserna, mellan rika och fattiga. Mellan de som hade och de som inte hade. Det kriget, som dessutom gav luft åt förlorarna från det första världskriget, blev ännu värre, och föregicks av en period av ökande fascism och auktoritarianism. Det blev populärt igen, efter en period där kapitalism, tillväxt och framsteg lett vägen, att prata om det som var fel.

Kraschen på världens börser i slutet av 20-talet hjälpte inte till och katastrofen var ett faktum. Runtom i världen kunde auktoritära ledare komma till tals. Populismen frodades. Misstanken mot andra blev större, nationalismen blommade upp än mer, påhejad av sagda populister. Och i Tyskland tog en korpral och misslyckad konstnär upp sin kamp som ledde till ett av de största folkmorden i världshistorien.

Vi tror gärna att vi lever i ett vakuum. Att det vi gör är här och nu och inte har någon koppling till vad vi gjort innan. Vi ser idag hur judar bytts mot muslimska flyktingar (övriga flyktingar har det inte lätt, men det är en tydlig udd i retoriken). Ändå ser jag både bildade och obildade som med blanka ögon undrar vad jag pratar om? Vi har väl inte alls något med 30-talet att göra?

Låt oss se:
1938 avhölls Eviankonferensen för judarna, för att de inte kunde vara kvar i Tyskland. Den slutade i fiasko – ingen ville ta emot dem.

2015 avhölls ett antal toppmöten i EU för flyktingarna, för att de inte kunde vara kvar främst i Syrien. Det har slutat i fiasko. Ett par hundra av de 160.000 man beslutade skulle omfördelas inom EU-länderna har flyttat. Ingen vill ta emot dem.

På 30-talet beslutade flera länder om restriktioner för att ta emot judar och judars rättigheter som flyktingar. 2015 beslutade flera länder om restriktioner för att ta emot fler flyktingar och begränsningar i flyktingars rättigheter.

På 30-talet internerades judar just för att de var judar och sattes i förvar medan man utredde deras status. 2015 görs detta bland annat i Ungern (även med barn), och i Grekland låses flyktingarna in som ska flyttas tillbaka till Turkiet, som man betalat en summa för att ”lösa” problemet med flyktingarna. I flera andra länder diskuteras frågan om att sätta flyktingar i fängelse medan man utreder dem.

1933 förbjöds Kosherslakt i Tyskland. Idag ropar miljontals människor i Europa på ett förbud mot halalslakt.

1935-36 började judarnas rättigheter i samhället inskränkas. På 2010-talet är detta redan infört i flera europeiska länder. I Danmark får polisen beslagta värdesaker från flyktingar för att ”hjälpa till att betala” för de bidrag de har rätt till. I Sverige föreslås att just flyktingar inte ska få vara mammalediga på samma sätt utan ska avkrävas studier samtidigt med mammaledigheten. Bidragssystemen ska skäras ner just för nyanlända och ska förses med särskilda kriterier som bara gäller den gruppen.

1938 fick judarna särskilda ID-kort som identifierade dem. Särskilda ID-handlingar för flyktingar finns redan, dock inte efter de blivit medborgare, men i flera länder antecknas religion i id-handlingarna för att särskilt utmärka vilken tro man har.

1938 förbjöds judar från vissa offentliga platser (teatrar, biografer, stränder). 2016 inför Frankrike en lag som förbjuder burkinin, vilket i praktiken är ett förbud för troende muslimska kvinnor att vistas på stranden.

Alla de här förbuden, förändringarna, de kommer inte i ett vakuum. ”Hur kunde folk låta Hitler komma till makten, det kan ju aldrig hända igen!” Jag hör det rätt ofta. Men det kan hända igen. Det händer just nu. vi befinner oss nånstans runt 1937-38, och samtidigt runt 1912 i flödet.

Hitler dök inte bara upp en dag. Och det kommer inte vara en Hitler som kommer. Det kommer vara vår tids regeringar och ledare. Farage, Trump, Le Pen, Åkesson. Alla lagar kommer omgärdas av goda intentioner, tydliga förklaringar på varför det är bra att göra den här åtskillnaden. Det är för att ställa högre krav så att integrationen blir bättre. Det är för att motverka terrorister att arbeta, det är för att skydda dem så att de inte blir förtryckta inom sin egen grupp, det är för deras bästa.

Gemensamt är att samhället, staterna, separerar en grupp från kollektivet. Med lagar och regelverk skickar man signalen att ”de” inte är som ”oss” och kräver särskild hantering. Man legitimerar på så sätt också att det kanske inte är nödvändigt med samma trygghet för ”dem”. Och så kommer nya lagar.

Steg för steg smyger det sig på, tills det blivit normalt. Vi kommer knappt märka det. I Polen och Ungern har auktoritära regeringar redan börjat ta makten. I Frankrike blir troligen Marine Le Pen president nästa år. Burkinin på stranden är ingenting mot vad vi får se för lagar då.

Jag tror vi lurar oss själva om vi tror att det här bara blåser över av sig själv. Demokratin, de mänskliga rättigheterna, de är inte självklara. De är inte givna. De måste ständigt återerövras.

Inför primärvalet i South Carolina – republikanerna

Jag lyssnade på stora delar av debatten från South Carolina. Shit, vad det hettar till. Trump krigar på, men landade nog inte riktigt där han ville denna gången. Rubio försökte göra upphämtning och hade en del poänger men jag tror det blir uphill battle om han ska återhämta sig från debaklet i New Hampshire.
 
Cruz framstår som ett stort alternativ och Bush växer, som jag förutspått. Jag har ju i min senaste analys trott att Cruz aldrig kan vinna över Trump och att han kommer falla ifrån varefter striden kommer stå mellan Bush (etablissemanget) och Trump (populism). Det ser onekligen ut i alla polls som om Trump har en så stor ledning att det blir svårt att ta in den. Viktiga siffror att hålla rätt på dock:
 
Totalt antal delegater som ska välja kandidaten för RNC: 2472.
Antal delegater allokerade i Iowa (30), New Hampshire (23) och i kommande South Carolina (50)
 
Notera alltså att valet den 20e februari är viktigt och ett litmustest. Det är en stat som har många militära installationer och viktiga baser, och som traditionellt Bush-klanen varit stark i. Det är här Jeb Bush måste vinna, och det är här jag tror Trump kan få sig en liten känga om han inte är försiktig. Kanske räcker hans krigiska deklarationer för att få honom vald – kanske inte. Jag tror dock att både Rubio och Cruz får lite svårare här i denna delstaten med sina relativa juniora ställning.
 
I debatten inatt var det i vart fall Cruz, Trump och Bush som dominerade helt klart. Carson lär packa ihop efter det här, kanske Kasich håller sig genom Super tuesday. Om någon ska klara av att slå Trump, måste bortfallande kandidater framöver aktivt ge sin endorsement till andra kandidater i fältet (så att vunna delegater kan rösta på den personen). Jag tror Rubio kommer stötta Bush den dagen han packar ihop och så får vi se Rubio igen om 4 eller 8 år. (Rubio och Cruz har inte direkt varit såta vänner).
 
Senaste pollingen i SC:
  • Trump: 35%
  • Cruz 16%
  • Rubio 14%
  • Bush och Kasich 11%
  • Carson 4%
 
Antal säkrade delegater (1237 behövs för att vinna):
  • Trump: 17
  • Cruz: 11
  • Rubio: 10
  • Kasich: 5
  • Bush: 4
  • Carson: 3
 
I SC står 50 delegatröster på plats. 3 är unpledged och avslöjar inte vem de vill se förrän på den faktiska nomineringsdagen. 26 delegater delas ut proportionerligt – MEN ”26 at-large delegates are to be allocated to the presidential contender receiving the greatest number of votes in the primary statewide. [Rule 11(b)(5)]”. Det innebär att det är 21 delegater på spel baserat på antalet röster i de olika distrikten. Vinnaren i delstaten får alltså dessutom 26 extra delegatröster om jag förstått regelverket rätt i SC. Det innebär att om pollingen står sig kommer Trump ta hem 32-34 delegater till, medan Cruz bara får 3.
 
Jag gissar att Carson lämnar in efter SC och att Kasich åker hem efter Super Tuesday 1 mars (då skulle jag vilja bänka mig framför nbc eller cbs :).
 
Bush är starkast i Florida och Texas – men båda två är hemstater för Rubio respektive Cruz. Striden mellan dessa tre kommer vara det som kan avgöra till Trumps fördel. Hade jag varit Bush och Rubio hade jag dealat att vem som än åker ut först, så ska man endorsa den andra.
 
Demokraterna då? 36-32 i delegater till Sanders, men Hillary bör vinna SC. Hon är en kompetent utrikespolitiker och Sanders är svag i södern och har inte lyckats locka African-Americans alls. Med 43 röster på spel för demokraterna kommer detta kunna vara en spik i kistan.

Elever har rätt till trygghet utan kameror

[insänd till HD den 23 februari 2014, ej publicerad]

I helgens HD kunde man läsa om Tågaborgsskolan där nya säkerhetsrum ska installeras för att hindra nattliga stölder av elevdatorer. Dessutom installerar skolan kameror inomhus som ska övervaka eleverna under skoltid. De är inte ensamma; flera skolor i Helsingborgsområdet har kameraövervakning inomhus. Vi i Piratpartiet är som väntat emot inomhuskameror som ska filma eleverna på skoltid.

Rektorerna Chris Hansen-Sonestam på Tågaborgsskolan och Åsa Karlsson på Dalhemsskolan är eniga – de tycker egentligen inte om att behöva kameraövervaka eleverna. All heder åt rektorerna. Det ska inte vara lättvindigt när kameror ska övervaka minderåriga.

Brottsförebyggande Rådet konstaterar också att inomhuskameror inte avskräcker inbrotten, som i regel begås av erfarna kriminella. Då är skyddsrummen effektivare. Så varför är det viktigt att övervaka eleverna med kameror? Och hur länge sparas filmerna? Av vem? Har alla föräldrar fått information om att barnen övervakas? Och hur gör man med elever som har skyddad identitet? Det finns alltid många frågor när det gäller kameraövervakning.

Det finns en enkel och betydligt hederligare metod som jag är säker inte skulle ge rektorerna en dålig känsla i magen. Med bättre säkerhet och kraft att förebygga skadegörelse helt, inte bara ge möjligheter att hitta skyldiga. Metoden är enkel. Budget, kallas den. Om skolorna hade haft resurser nog att ha tillräckligt med personal hade problemen varit färre. Och inga kameror hade behövts.

Kontakten mellan lärare och elev är den viktigaste faktorn för en bra undervisning. Och vuxna förebilder i skolan skapar trygghet. Och tryggheten är rektors ansvar. Då blir kameraövervakning av eleverna inte bara ett integritetsbrott mot eleverna, utan ett fattigmanssubstitut för att skapa trygghet.

Helsingborg har en kraftfull och bra ambition för både skola och teknik. Gott så. Men tekniken får inte bli ett incitament att skära i budgeten så att rektorerna måste ta till kameraövervakning de egentligen inte vill ha för att skapa trygghet för eleverna. Ansvaret vilar på politikerna som ska se till att skolorna har rätt resurser. Men det är rektorerna och i förlängningen lärarna som ska leva med budgeten och förväntas leverera oavsett hur budgeten ser ut.

Så när politikerna tar den fega vägen ut lämnar man problemet i knäet på skolorna och på rektorer som tvingas använda kameror som man egentligen inte är särskilt positiv till. Det är politisk feghet. Eller okunskap.

Vi i Piratpartiet tror på en skola i världsklass för Helsingborg. Men vi vill se en skola med större resurser, där tekniken är ett stöd i undervisningen, inte i övervakningen av eleverna.

Studenter offras i valet

[insänd till HD den 21 februari 2014, ej publicerad]
För att kunna satsa på viktiga väljargrupper kommer andra i kläm. Anders Borg tar ut valfläsket över studenterna när han meddelar att man vill sänka bidragsdelen i studiemedlet med 300 kronor i månaden.  Samtidigt höjs lånedelen med 1300 och fribeloppen för arbete höjs. Det gör att studenter kan jobba och tjäna mer. Och att Borg skrapar ihop närmre en miljard extra om året.

Det är naturligtvis bra att studenter kan jobba mer; staten ska inte sätta stora hinder för vad studenten kan tjäna. Men 14 300 i månaden kräver ungefär 120 timmars arbete i butik varje månad, eller 90 timmar per månad om studenten jobbar heltid två månader på sommaren. Utöver heltidsstudier. Det ska till en ambitiös student.

Regeringen bör inte heller se studenters möjlighet till jobb som en frisedel från sitt ansvar att skapa en god kompetensförsörjning för arbetsmarknaden. Och vilka jobb? Borg kanske borde lösa ungdomsarbetslösheten först innan han skickar ut studenter i arbetsmarknaden att lösa problemet på egen hand. Det är en enorm internationell fördel för svenska medborgare att vara välutbildad i en global marknad. Inte minst i omställningen till kunskapssamhälle där jobben blir mer kvalificerade. Men regeringen fortsätter jaga mandatperioder istället för långsiktighet.

Särskilt hårt slår förslaget mot grupper som har lång utbildning men relativt låg lön. Här hittar vi förskollärare, grundskollärare, bibliotekarier och sjuksköterskor. Det är en oacceptabel bestraffning av yrken som i andra sammanhang, när de ska rekryteras till de moderata valurnorna med jobbskatteavdrag, kallas för ”samhällsbärare”. Budskapet är enkelt: du får gärna vara samhällsbärare, du får bara inte bli det. Åtminstone inte utan att finansiera det på egen hand.

Piratpartiet anser att en god försörjning under studietiden är extremt viktig för att hålla Sverige konkurrenskraftigt på en internationell marknad, samtidigt som man möjliggör för studenterna att på sin fritid inte enbart arbeta, utan även verka kreativt. Den legendariska kreativiteten bland ungdomar och studenter är en starkt bidragande faktor till det så kallade ”svenska spelundret”, en bransch där vi är bland de bästa i världen.

Piratpartiet uppskattar åtgärder som stärker studenters ekonomi. Anders Borg hade kunnat nöja sig med att höja lånet lite mindre och lämna bidraget oförändrat. Men det är klart, då hade regeringen inte kammat hem en miljard på köpet.

Bidragsdelen är studentens lön. Man kan enkelt konstatera att en lönesänkning på 10,6% inte gått hem på en vanlig arbetsmarknad. Så stor skillnad gör 300 kronor i månaden för en student. Man kan argumentera att lånedelen också ingår i studentens ”lön”, men skillnaden mellan lån och bidrag är rekordstor efter förslaget.

Alla andra yrkesgrupper på marknaden som vill ha 74 % av lönen som lån kan räcka upp handen nu.

Decentralisering av kunskap är mognad, inte ett ras

Historieprofessorn Arne Jarrick skriver i sin artikel i DN Debatt (lördag 19/12) att ett expertsamhälle som vårt fritar de flesta från att äga kunskap och gör att samhällsprojektet inte blir gemensamt. Det är en märklig positionering av en professor i historia.

När Gutenberg tryckte upp böcker skakades dåtidens kunskapsmonopol också i sina grundvalar. Likaledes blev det problem när böcker kom till universiteten på 1800-talet. Henrik Brändén, blivande partisekreterare för Piratpartiet, skriver om det här i sin blogg (http://henrikb2.wordpress.com/2013/12/16/billiga-bocker-hot-eller-utmaning-for-universiteten-i-borjan-av-1800-talet/) och påvisar att rädslan att få kunskapsmonopolet utmanat kan ge starka reaktioner. I alla tider har decentralisering av kunskap mött motstånd med motiveringen att kunskap måste vara speciell och exklusiv.

Men jag tror att de flesta av oss uppskattar att Gutenberg började trycka böcker, så att fler kunde läsa och att vi fick en mångfald av idéer och diskurs. Jarrick skulle bli förvånad hur snabbt och effektivt ett kollektiv av undrande elever med rätt tekniktillgång kan skaffa fram djuplodande kunskap och insikt i ett ämne.

Förr var kunskap begränsad, svårförståelig och krävde stor expertis. Nu använder hälften av Sveriges befolkning internet innan de fyllt tre enligt undersökningen Svenskarna och Internet (http://www.internetstatistik.se/rapporter/svenskarna-och-internet-2013/).

Och jag kan lugna Jarrick med att dagens unga inte tänker överge samhällsprojektet. De kommer, i likhet med ungdomar i alla tider, förändra det och definiera om det, så att det bättre passar den värld de kallar sin. I en värld där (nästan) all kunskap är tillgänglig lutar tornet i Pisa och Pisaundersökningen allt mer. Många västländer tar sig an utmaningar som kreativitet, entreprenöriella lärformer, källkritisk analys, att lära sig lära och andra nyckelkompetenser som till exempel definierats av EU som viktiga för det livslånga lärandet (http://europa.eu/legislation_summaries/education_training_youth/lifelong_learning/c11090_en.htm). Detta fokus på kvalitativa snarare än kvantitativa lärmiljöer, gör att PISA-testet skevar allt mer för varje år.

Inom Piratpartiet välkomnar vi denna förändring. Och vi vill att lärarna som skuffats åt sidan åter ska få sin rätta status som viktiga samhällsbyggare istället för kunskapsadministratörer. Det är lärarna, bibliotekarierna och studie- och yrkesvägledarna som tillsammans guidar morgondagens elevers i deras samhällsbygge.

Utan deras viktiga insats riskerar vi det sönderfall Jarrick varnar för, eftersom ett öppet lärande kräver guidning, stöd, ledarskap och engagemang. För tillgång till teknik och information är inte samma sak som att informationen blir till kunskap. Här ser vi att elever från akademikerhem fortfarande får bättre betyg än elever från hem med mindre stöd i studierna. Att sätta information i en kunskapskontext är nödvändigt. Därför är lärarens roll viktigare än den någonsin varit tidigare.

Piratpartiet tror på ett samhälle där kunskapen är fri, där lärandet sker hela tiden och där skolan är en träningsarena för framtida innovation, idéutbyte och diskurs. Vi tror att lärande är en riktning, inte en lista av kunskap att bocka av. Och vi tror att varje elev har rätt att äga sitt eget lärande. Om vi ska börja titta på skolans framtid ska vi titta på dess innehåll och dess människor, inte dess strukturer, processer och provresultat.