Min andra kreativa sida

I helgen var jag och utövade min andra kreativa sida, utanför skrivandet. Jag har sedan barnsben varit en stor nörd när det gäller spel i alla former. Då menar jag inte i första hand datorspel, även om jag spelar det med. Nej, här pratar vi om brädspel och rollspel. Spel som i grunden är avancerade versioner av sällskapsspel.

Vi pratar alltså inte riktigt Risk eller Monopol, även om de förvisso är brädspel, utan snarare varianter på dem, som är lite mer komplexa och mer givande (Monopol är för övrigt ett skitspel som2016-10-14-16-53-06 skulle belysa orättvisor när det togs fram en gång i tiden).

Det blev currywurst, träff med kändisar (i det här fallet amerikanska recensenter från The Dice Tower) och en massa spel (stapeln till vänster är större delen av mina inköp).

 

2016-10-13-16-00-54

Spel är en fantastisk och social hobby. Det finns dessutom spel för alla situationer och smaker – precis som med böcker och filmer. Vill du återgestalta det kalla krigets komplexitet i balansen mellan subtil diplomati och smygfinansierade kupper från allierade rebellrörelser? Det finns ett spel för det. Vill du känna doften av bränt gummi på några av världens racerbanor? Det finns minst ett halvdussin olika spel för det. Vill du gestalta ett barriärrev och försöka bygga upp dina organismer bättre än dina motståndare? Terraforma mars? Återuppleva ögonblick från kända TV-serier och filmer som Star Wars eller Firefly, eller känna på livet som bonde i ett fattigt 1500-tal? Allt det där kan låta sig göras med rätt sorts spel.

Det är otroligt givande och stimulerande. På min bucket list återfinns både att ge ut en egen bok (fixat), att skriva en fantasyroman (pågående) och att starta förlag (precis påbörjat), men även att ge ut ett brädspel (mycket idéarbete men i övrigt inte påbörjat). Det måste åtgärdas. Två år, ska vi säga så?

 

Fårö och skrivandet

Att skriva är ett ensamt yrke, sägs det ibland. Författare är introverta, hör man också. Det är både sant och inte sant på samma gång. Om du varit i allrummet på Fåröveckan på dagtid skulle du kunna höra en knappnål falla till marken på dagtid, om inte knattrandet på tangenter möjligen dolt det. Inte ett ljud. Närmre 20 författare som skriver intensivt och under tystnad i timmar.

Dyk upp på samma plats en timme senare och ljudnivån är som på valfri bar en fredagskväll. Skillnaden? En bag-in-box, lite snacks och dags för mingel. Ivriga diskussioner om adverb, karaktärer och recensioner och en massa utbyte, skratt och vänskap. Inte en tillstymmelse till det introverta.

Jag själv kan känna likadant. Jag har alltid varit, och setts som, en oerhört extrovert person, som haft lätt att ta folk och fungerat bra i stora folksamlingar. Jag har också haft extroverta yrken under många år i karriären. Med åren märker jag däremot ett ökat behov av att vara själv. Ha en stund på egen hand. Att bara vara. Det är inte självklart i dagens samhälle där hjulen snurrar fort och vardagen till stor del handlar om logistik.

Det är därför författarveckan på Fårö är så betydelsefull. Jag skrev nästan inget alls på hela året, varken höst eller vår. Vi flyttade, hade en ettåring och livet snurrade på i ett rasande tempo.

Men på Fårö producerade jag lika mycket som förra året, vilket innebär att jag nu har 85-90% av råmanus till en roman, min första skönlitterära. Det låter som om den är klar och det är inte sant på något sätt. All redigering återstår. Men det är fantastiskt vad lite isolering och skrivfokus kan göra. Tid att tänka ger tid för kreativiteten att komma tillbaka.

Tack Fårö, för det här året!