Att bli författare på gamla dar

Jag har en karriär som kantats av både uppgång och fall. Ingen kan beskylla mig för att gå raka spåret. Efter att jag fastnat i USA några år och läst min examen på Georgia College & State University, kom jag hem mitt i dotcom-eran och via en bekant fick jag jobb på Framtidsfabriken, som sedermera blev Framfab. Numera heter det Digitas LBi och är en skugga av sitt forna jag. Men då, då var det cowboy hela vägen. Passionerande, brinnande eldsjälar hela bunten, och vi svetsades samman till ett helt fantastiskt gäng i Malmö och Lund. Att vara ”framfabbare” har skapat band som finns kvar än idag och jag vet att vi skulle ställa upp och rekommendera varandra än idag om det skulle behövas.

Livet rullade på med spännande och annorlunda jobb som ledde mig ända fram till ledningsgruppen på Zinzino där jag arbetade som marknadschef när jag den första april 2006, kraschade i en vattenplaning. Någonstans i rehabiliteringen därifrån insåg jag att det här med att jobba för andra, det var egentligen inte för mig.

Sedan 2007 har jag varit min egen, med en kort sejour i offentlig sektor för att projektformen inte tillät mig att vara konsult. Men det var med min satsning på ett appbolag som allt skulle kulminera. Målet var att skapa något varaktigt, stort, som skulle överleva även när jag klev av och lämnade till andra smartskallar. Förhoppningsvis sälja och kamma hem några miljoner. Det var planen. Ekonomiskt oberoende för att kunna syssla med investeringar och entreprenörskap och andra spännande projekt sen, utan att tänka på intäkter. Bli fri från ekorrhjulet.

Men med konkursen i maj 2013 och den därpå ganska snart följande skilsmässan krossades sista fönstret i glashuset och jag fick inse att det behövdes en annan väg. Under hösten förra året jobbade jag enormt hårt, för att se om jag skulle ta mig tillbaka. Och det gjorde jag, men det kostade på. Jag var inte 20 längre, inte ens 30. Vid årsskiftet tog jag, som alltid, en retreat för att summera mitt år. En slags personligt bokslut. Och jag kom fram, i fantastiskt sällskap, till att jag är färdig med den där jakten.

Jag har all kapacitet i världen att köra en vända till i it-sektorn. Men jag har inte glöden till det. Jag har inte engagemanget som behövs. Jag är inte beredd att köra hårt, jobba sena nätter och testa vingarna som startup med tvåhundra timmar i månaden som standard. Inte i IT-sektorn. Jag var färdig med det operativa och helt redo att bara jobba strategiskt, med fokus på de stora frågorna.

Och jag ville se om skrivandet, en barndomsdröm, skulle kunna bli något. Så jag fortsatte hamra på min berättelse om konkurs, och efter semester på Tenerifa i januari hade manuset växt till tolv tusen ord. Då fick jag kontakt med Hoi Förlag och de accepterade idén och ville ge ut boken. Därefter är allt historia. Skrivande, skrivande, dagligt skrivande och en massa redigeringar senare med stöd av fantastiska Caroline L Jensen som redaktör och Alexandra Nedstam som förläggare, kunde jag i augusti lämna ifrån mig manuset.

Nu är boken här, och jag har redan tre andra projekt på gång, inklusive en ny fackbok, en fantasyroman och deltagande i en julkalender för barn. Jag är inte alls säker på att man kan leva på författarskap, men jag tänker baske mig försöka. Och målet är inte ett ekonomiskt oberoende utan bara en längtan efter att få hålla på med stimulerande, roliga, spännande och utmanande uppgifter som gör mig lycklig.

lycklig författare

När fan blir gammal blir han religiös säger de. Och när entreprenören blir gammal börjar han mer och mer följa sitt hjärta. Jag vet i alla fall att lyckligare än så här, har jag aldrig varit. Fru, barn, hus och hund. Jag sitter framför brasan och orden dansar fram under mina fingrars ömma beröring, och jag vet att berättelserna i mitt huvud äntligen ska få komma ut.

NaNoWriMo

Participant-2014-Web-Banner

Nej, jag har inte halkat på tangetbordet. Det är en förkortning för National Novel Writing Month som äger rum 1-30 november varje år. Ett globalt onlineevent för skribenter världen över som gör ett löfte att försöka skriva 50.000 ord på en ny roman på en enda månad. 50.000 ord är ganska mycket. Det är i princip en kortroman i sig.

Det är ingen liten uppgift man tar sig an, men det ska bli oerhört spännande. Till sin hjälp har man alla andra runtom i världen, en levande community och människor både långt borta och nära. Det peppas, adderas till Facebook-grupper och spånas fritt. Folk hjälper varandra med omslag, idéer och annat. Men själva skrivandet får inte börja innan den 1 november. Imorgon alltså. Idag är samling vid startplatsen.

För oss Nanos som bor i Skåne kommer det bli flera träffar. Vi kommer hålla till i Lund till stor del men även i Helsingborg finns det några stycken. Och det hjälper nog att ses och skriva fokuserat, så att man inte distraheras. Jag ska ju dessutom göra det här samtidigt som jag skriver på min andra bok på arbetstid, och utför mitt vanliga konsultarbete – så jag lär ha fiskarna varma i alla fall i början av november.

Bara för att ge er en uppfattning så pratar vi alltså om 165 word-sidor med text ungefär. Det är mellan 5-6 sidor varje dag i en berättelse. Utan undantag. Och eftersom det garanterat kommer finnas dagar när jag reser och inte kan skriva, behöver jag sikta på att skriva 6000 ord de dagar jag har helt avsatta för skrivande och minst 2000 ord övriga dagar jag kan skriva. Det är lite som att planera ett maraton. Antar jag, den liknelsen är ju lite löjlig med tanke på att ‘springa maraton’ är ganska långt från min sinnebild rent generellt.

Men fyra heldagar i månaden ger 24.000 ord. 15 vanliga skrivdagar ger 30.000 ord. Det blir 54.000 ord. Det ska gå. Och om jag lyckas har jag embryot till min första fantasyroman klart. Det där som inte alls har med entreprenörskap, företagande eller konkurs att göra. Nöjesskrivande. För det här ska bli lustfyllt och spännande.

Nu ser jag fram emot mötet i eftermiddag med NaNos i Lund för att säga hej och prata om böcker. Det ska bli kul att träffa Hannes, Emma och alla de andra skånska skribenterna. Full fart framåt!

Att debutera är som att flyga för första gången

Nu har min första bok släppts. Den skulle haft namnet ”Konkursen”, men det var för vågat, för intensivt. Ordet i sig är så laddat. Så det blev ”Kraschen – en bok om kriser, konkurser och andra baksidor av entreprenörskap.” Och idag när jag går in för att kika finns den både på Adlibris och på Bokus. Dessutom har jag hunnit få minst en bild från en läsare som fotat den i hyllan på Akademibokhandeln i Kungsbacka.

Nu är det alltså verklighet. I fredags kom en halvpall med mina egna exemplar. I lördags läste jag nervöst om mig själv i Helsingborgs Dagblad och i Sydsvenskan. Sen åkte jag med en Ikea-säck till Eskils Tobak och skickade iväg allt till recensenter och de som stöttat min kampanj på FundedByMe. Sen blev det söndag och jag skrev debattartikel till Svenska Dagbladet som vi får se om de nappar på.

Men måndagen kom, som var releasedagen, och ingenting hände. Ingen telefon ringde, inga mail kom in. Det blev en helt vanlig måndag. Och på många sätt var jag glad för det. Jag är säker på att boken kommer leva vidare under ett antal månader framöver och vara en del av vad jag gör, men just första dagen var det faktiskt skönt att det inte exploderade.

Man, och med man menar jag mig själv, har nämligen mycket känslor relaterade till att skriva en bok. Oavsett vilken bok det är. Skrivande i sig lockar fram känslor och tankar. Det kräver en sinnesstämning, även när man skriver fackböcker. Och skriver man om personliga upplevelser, som jag gör i Kraschen, är det extra känsligt. Extra svårt.

Nu har jag hållit i boken för första gången. Klämt på pärmarna och lagt ut dem på bordet. Luktat på dem. Jodå, de luktar nya. Och jag påminns lite om hur det är att flyga för första gången. Oerhört nervöst innan, spännande och lite skrämmande när man sitter i stolen och sätter fast bältet. Och sen lyfter man, och efter en stund känns det inte lika läskigt.

Det kommer säkerligen komma luftgropar och spännande överraskningar på vägen, men jag är glad att vi lyfte, att det blev verklighet. Nu är jag publicerad. Det kommer bli en resa, en flygresa. Jag hoppas ni vill följa med mig på färden.