Historien upprepar sig

Ett av mina första riktiga jobb i karriären, borträknat lagerarbetet på lördagsmorgnar på Paulssons Järn och telemarketingförsäljningen av faxkataloger(!), var som omvärldsbevakare. Jag följde trender och hittade mönster. När jag studerade till historiker var just de stora mönstren, den politiska utvecklingen, det som fascinerade mig mest. Varför Skottland och Europa är så bra vänner till exempel. Historisk statsvetare skulle man kunna kalla det.

Som omvärldsbevakare följer jag även våra trender idag och tycker att jag ser en olycklig utveckling. Jag brukar säga till folk att vi antingen befinner oss 1912 eller 1938. Eller kanske både och. I början på 1900-talet hade en period av stora teknologiska genombrott följts av en industriell revolution som öppnat nya branscher, skapat nya förmögenheter, men också satt rika och fattiga mot varandra och ökat klyftorna i samhället. Vad än värre var, hela länder tävlade om att positionera sig och få så stor del av resurserna som möjligt. Spänningarna blev tydligare. Samarbetet som varit så tydligt ett århundrade tidigare vid Wienkonferensen var nu ett minne blott, och allt oftare började staterna gruffa med varandra, nagga territorier i kanten. Olika läger bildades – för och emot. Allianser stod mot allianser. Vi vet vad som hände sen. Skotten i Sarajevo satte världen i brand på ett helt nytt sätt, en slags krigföring som ingen kunnat förutse.

Men det var bara ett politiskt krig, en lösning på konflikten mellan staterna. Inte en lösning på konflikten mellan klasserna, mellan rika och fattiga. Mellan de som hade och de som inte hade. Det kriget, som dessutom gav luft åt förlorarna från det första världskriget, blev ännu värre, och föregicks av en period av ökande fascism och auktoritarianism. Det blev populärt igen, efter en period där kapitalism, tillväxt och framsteg lett vägen, att prata om det som var fel.

Kraschen på världens börser i slutet av 20-talet hjälpte inte till och katastrofen var ett faktum. Runtom i världen kunde auktoritära ledare komma till tals. Populismen frodades. Misstanken mot andra blev större, nationalismen blommade upp än mer, påhejad av sagda populister. Och i Tyskland tog en korpral och misslyckad konstnär upp sin kamp som ledde till ett av de största folkmorden i världshistorien.

Vi tror gärna att vi lever i ett vakuum. Att det vi gör är här och nu och inte har någon koppling till vad vi gjort innan. Vi ser idag hur judar bytts mot muslimska flyktingar (övriga flyktingar har det inte lätt, men det är en tydlig udd i retoriken). Ändå ser jag både bildade och obildade som med blanka ögon undrar vad jag pratar om? Vi har väl inte alls något med 30-talet att göra?

Låt oss se:
1938 avhölls Eviankonferensen för judarna, för att de inte kunde vara kvar i Tyskland. Den slutade i fiasko – ingen ville ta emot dem.

2015 avhölls ett antal toppmöten i EU för flyktingarna, för att de inte kunde vara kvar främst i Syrien. Det har slutat i fiasko. Ett par hundra av de 160.000 man beslutade skulle omfördelas inom EU-länderna har flyttat. Ingen vill ta emot dem.

På 30-talet beslutade flera länder om restriktioner för att ta emot judar och judars rättigheter som flyktingar. 2015 beslutade flera länder om restriktioner för att ta emot fler flyktingar och begränsningar i flyktingars rättigheter.

På 30-talet internerades judar just för att de var judar och sattes i förvar medan man utredde deras status. 2015 görs detta bland annat i Ungern (även med barn), och i Grekland låses flyktingarna in som ska flyttas tillbaka till Turkiet, som man betalat en summa för att ”lösa” problemet med flyktingarna. I flera andra länder diskuteras frågan om att sätta flyktingar i fängelse medan man utreder dem.

1933 förbjöds Kosherslakt i Tyskland. Idag ropar miljontals människor i Europa på ett förbud mot halalslakt.

1935-36 började judarnas rättigheter i samhället inskränkas. På 2010-talet är detta redan infört i flera europeiska länder. I Danmark får polisen beslagta värdesaker från flyktingar för att ”hjälpa till att betala” för de bidrag de har rätt till. I Sverige föreslås att just flyktingar inte ska få vara mammalediga på samma sätt utan ska avkrävas studier samtidigt med mammaledigheten. Bidragssystemen ska skäras ner just för nyanlända och ska förses med särskilda kriterier som bara gäller den gruppen.

1938 fick judarna särskilda ID-kort som identifierade dem. Särskilda ID-handlingar för flyktingar finns redan, dock inte efter de blivit medborgare, men i flera länder antecknas religion i id-handlingarna för att särskilt utmärka vilken tro man har.

1938 förbjöds judar från vissa offentliga platser (teatrar, biografer, stränder). 2016 inför Frankrike en lag som förbjuder burkinin, vilket i praktiken är ett förbud för troende muslimska kvinnor att vistas på stranden.

Alla de här förbuden, förändringarna, de kommer inte i ett vakuum. ”Hur kunde folk låta Hitler komma till makten, det kan ju aldrig hända igen!” Jag hör det rätt ofta. Men det kan hända igen. Det händer just nu. vi befinner oss nånstans runt 1937-38, och samtidigt runt 1912 i flödet.

Hitler dök inte bara upp en dag. Och det kommer inte vara en Hitler som kommer. Det kommer vara vår tids regeringar och ledare. Farage, Trump, Le Pen, Åkesson. Alla lagar kommer omgärdas av goda intentioner, tydliga förklaringar på varför det är bra att göra den här åtskillnaden. Det är för att ställa högre krav så att integrationen blir bättre. Det är för att motverka terrorister att arbeta, det är för att skydda dem så att de inte blir förtryckta inom sin egen grupp, det är för deras bästa.

Gemensamt är att samhället, staterna, separerar en grupp från kollektivet. Med lagar och regelverk skickar man signalen att ”de” inte är som ”oss” och kräver särskild hantering. Man legitimerar på så sätt också att det kanske inte är nödvändigt med samma trygghet för ”dem”. Och så kommer nya lagar.

Steg för steg smyger det sig på, tills det blivit normalt. Vi kommer knappt märka det. I Polen och Ungern har auktoritära regeringar redan börjat ta makten. I Frankrike blir troligen Marine Le Pen president nästa år. Burkinin på stranden är ingenting mot vad vi får se för lagar då.

Jag tror vi lurar oss själva om vi tror att det här bara blåser över av sig själv. Demokratin, de mänskliga rättigheterna, de är inte självklara. De är inte givna. De måste ständigt återerövras.