Dystopier och det amerikanska valet

Det är svårt att inte kommentera det amerikanska valet. Jag var redan under primärvalens början säker på att Hillary Clinton skulle bli president. Jag hade fel. Det jag kallar den ”postdemokratiska samhällsförändringen” har kommit längre än jag trott.

Samhället rör sig i cykler. En reaktion föder en motreaktion. Regelbundenhet föder kaos, som när romantiken sprang ur rationalismen. Men i den mänskliga historien, det enda ämne jag faktiskt har en akademisk examen i, med inriktning på något som kanske bäst kan betraktas som ”historisk statsvetenskap”, ser man det tydligt.

Människan lever i ett samhälle som styrs av vissa paradigmer. Först som jägare-samlare, sedan jordbrukande, sedan handlande och industriella, och så nu, informationsåldern. Faserna kommer allt fortare i takt med att vi utvecklar oss, men varje sådan brytpunkt orsakar stora slitningar. Anledningen är enkel – vårt samhälle bygger upp värderingar, regelverk, strukturer och system för att hantera världen sådan som den ”är” vid ett givet tillfälle. När förutsättningarna förändras, hänger inte lagar och regelverk med – varken de formella eller informella.

Det är det vi ser nu, precis som vi såg det på 20- och 30-talet. Efter en period med intensiv teknologisk utveckling och stora innovationer (bilen, flygplanet, elektriciteten, telegrafen osv) skapades nya rikedomar och nya möjligheter för människor att interagera. Det ledde till att en del nationer gick starkt framåt, andra halkade efter. Konflikter och spänningar tillsammans med en god portion historiska oförrätter ledde sedan till två världskrig.

Det kan låta olycksbådande att säga att vi snart är där igen. Men faktum är att internet och den digitala revolutionen har gett oss ett nytt sådant paradigmskifte där affärsmodeller dör (hej dagstidningarna) och där nya giganter skapas (hej Google). I den globaliserade värld vi pratar om handlar det inte om länder som har och inte har, utan mer om människor som står utanför det digitala ramverket och som dessutom står utanför det samhälleliga till stora delar och känner sig alienerade inför det nya, globala och inkluderande samhälle som målas upp. Ett samhälle där nationalitet spelar mindre roll, där meriter är grundläggande och där öppenhet, kollaboration och samverkan bygger framtiden. I ett sådant samhälle känner man sig utanför om man inte upplever att man har de meriter som finns, men däremot en stark identitet som kopplas samman med det gamla, döende samhället.

Det är en grogrund för demagoger, som erbjuder enkla lösningar på svåra problem. Som säger åt dig att du inte behöver genomlida svår förändring, bara du  litar på den ledare som kan peka finger på de skyldiga och som kan fixa allt. Vi har sett det så många gånger förr. Vi har sagt så många gånger att det aldrig mer kan bli en Hitler. Och det kan det inte. Men det kan bli någon annan, som kallas något annat. Det kommer vara mer subtilt och det kommer inte kännas som något märkligt.

Det kommer börja med att grupper ställs mot varandra. Att vi får höra att vi inte har råd eller möjlighet att hjälpa vissa grupper, baserat på deras nationalitet eller annan etnisk tillhörighet. Vi får höra att det nuvarande systemet (man avser här demokratin, men säger bara ‘systemet’ för att inte skrämmas) är trasigt och korrupt, krångligt och onödigt. Enklare, rakare och tydligar besked. Säkerhet och trygghet, det är det som ger riktning i denna omställningens tid.

Det är lättare att titta på Mussolinis Italien än Hitlers Tyskland om man vill söka svaren på hur det går till. Men det är samma rörelse vi ser idag. Socialkonservativa krafter handlar om att bevara det gamla på bekostnad av det nya. Att motverka utvecklingen genom att ställa grupper mot varandra. Sen blir dessa grupper ansvariga för problemen och samtidigt utgör de lösningen. Om de bara försvann.

Således ska en mur mot Mexico byggas och alla muslimer ska kunna deporteras. Och allt detta sker medan vi väntar. Polen har redan tagit klivet över gränsen. Ungern likaså. Turkiet visar vägen där man redan stängt ner tidningar och opposition. Jag räknar med att se en liknande, om än mer gradvis, förändring i USA. Misshagliga medier ska förhindras, antingen genom stämningar eller nya lagar, att skriva anti-amerikanskt. Polisen ska få utökade befogenheter och misstänkta personer (av annat ursprung än kaukasiskt) ska förlora en del av sin rättssäkerhet.

Så går vi sakta, glatt leende som lämlar mot ännu ett Sarajevo. Vem som blir vår tids Gavrilo Princip vet vi inte. Men vi har bara sett början på den våg av postdemokrati och i vissa fall, renodlad fascism, som vi ser embryon till.

Bokmässan och Nya Tider

Det är ju lite inspirerande, det här som nu blir ett drama i tre akter. Jag tror inte någon missat det, men för säkerhets skull. Företaget AlternaMedia, som driver webbplatsen Nya Tider, bokade monter på mässan. Det gör ju många och jag är inte ens säker på att den som bokade in montern hade särskilt mycket koll på vem det var som bokade. Det är rätt lätt att boka en liten monter. Det är de stora som är lite svårare.

Nya Tider beskriver sig själv som opolitisk, och har som bevis med en artikel där man intervjuat tre läsare, som händelsevis alla också varit skribenter. De säger att det inte förekommit några rasistiska artiklar där, än mindre några nazistiska. I korthet är tidningen som vilken annan opolitisk tidning som helst, förutom att den säger sig vara den enda som kritiskt granskar etablissemanget (vad det nu är).

Såhär skriver chefredaktören själv i en blänkare: ”Nya Tider är den enda papperstidningen som bemöter systempressens lögner i deras eget format: på papper. Sedan grundandet 2012 granskar Nya Tider den politiska korrektheten och berättar hur verkligheten ser ut bakom systemmedias tillrättalagda version”

Jag har bara tagit ett par universitetspoäng journalistik, men vill minnas att saklighet ingår i de pressetiska reglerna, och att ”bemöter systempressens lögner” inte känns särskilt sakligt. Plakatpolitiskt uttalande, om inte annat.

2015-09-26 11.31.14 kopia

Nå, tidningen Nya Tider vill vara på mässan och bokar ett bås. Allt gott och väl. När detta kommer ut, blir det liv i luckan. Mässan försvarar först sitt val genom att säga att det varit ett medvetet val. ”Vad de gör i sin monter, det pratar vi inte med utställarna om. Då urvattnar man begreppet yttrandefrihet”, säger Bokmässans VD Maria Källsson till SVB.

Min privata gissning är att detta är en efterkonstruktion och att bokningen gjorts utan någon särskild värdering – en affärstransaktion utan reflektion eller större koll av vem som bokade. Det var ett litet bås, ett no-name förlagsnamn som hette AlternaMedia. Tack för pengarna, välkomna. Så tror jag personligen det gått till, men självklart måste man ta en position när frågan kommer.

Efter att flera deltagare hotat med bojkottbackar mässan och säger tvärnej, utan att pudla från sitt tidigare uttalande. Man gjorde rätt som hade högt i tak, men kan inte låta AlternaMedia ställa ut, eftersom man inte delar ”mässans värdegrund”.

Ny storm, åt andra hållet. Brunsvansen ylar om yttrandefrihet utan att veta att privata aktörer inte måste upplåta utrymme åt alla som vill, utan kan välja vem som får vara i deras vardagsrum och tycka till. Andra protesterar mer ideologiskt, att det är orimligt med tema yttrandefrihet och att ha så lågt i tak. En tredje grupp är mer kritisk till själva svängandet i åsikten.

Här hade det kunnat ta slut. Offerkoftan kunde dragits tätare om kroppen och fritt spelrum för snack om ‘åsiktskorridorer’ och PK kunde gått ett par nyhetscykler. Men icke.

Istället svänger Bokmässan en tredje gång! Nu ska Nya Tider få ställa ut. Man har konsulterat sina jurister och konstaterat att man inte kan stoppa dem, för man har skickat orderbekräftelse. Eller i klartext – man har insett att Nya Tider kan kräva rejäla skadestånd för avtalsbrott eftersom alla papper om utställningen redan är godkända. Jag antar att man nu säger till alla som tänkte bojkotta att ”vi kan inte, rent juridiskt”.

Om hela detta kan jag dra två slutsatser.

  1. Min teori om att vi befinner oss i postdemokratisk process på väg mot en period av auktoritarianism igen (som på 30-talet när fascismen växte), får ytterligare vatten på sin kvarn.
  2. Bokmässans chef behöver mediatränas.

För övrigt ser jag fram mot en spännande bokmässa. Jag förutspår att polisen kommer tvingas ingripa på bokmässan i år, i samband med detta. Vi kan se efteråt om jag hade rätt eller inte.