Språket och barnet

Igår kom jag hem från en tjänsteresa till Göteborg. Jag är där regelbundet och sover över en natt för två intensiva dagar med möten hos en kund. När jag kommer hem tar jag alltid nattningen. Det är min stund med honom, där vi kan fnissa, läsa en bok eller prata.

Eller ja, han har ju ett begränsat ordförråd. Men det går faktiskt att föra enkla konversationer. Vill du ha banan/äpple/juice? Var har du ont? Har du bajsat? Ja ni vet, som man gör med en tvååring.

2016-10-01-08-04-03

Hans eget orförråd, än så länge nåt hundratal ord eller så som han kan använda och en ocean av ord som han förstår helt eller delvis men inte kan uttrycka sig med än, börjar få honom att bygga meningar. Några av de vanligaste är:

”Pappa blå bil. Mamma röd bil.”

Jo, det stämmer. Men det handlar inte bara om färgen på bilarna. Pappa blå bil kan betyda att han vill titta på den blå bilen, att han vill ha beröm för att han kan en massa färger eller för att han vill meddela att pappa kom i den blå bilen idag. De få orden har många användningar.

Likaså betyder ”till!” för det mesta ”en gång till, gör om det där” men kan också betyda ”skynda, gör det snabbt” och ”tom” kan betyda att något är slut (som i att han ätit upp alla clementinklyftorna) men ”tom” är också att batteriet är slut på paddan, och ”tom” med padda eller bok betyder att han tröttnat på aktiviteten och är klar. Tom. Självklart.

Ord används på många sätt, helt enkelt. Han har börjat busa och skämta. Igår kväll bytte han mitt i sin svada om pappas bil. ”Pappa VIT bil!” och kunde knappt hålla sig för skratt över busigheten. För att inte tala om när mamma låtsasbannar honom för att han säger ”black” och inte ”svart”. Vi skyller på youtube, men det har blivit en rolig lek där de kan sitta och säga emot varandra i minuter under ivrigt skrattande.

Men igår hade han svårt att komma till ro. Han hade tankar, berättade om Babblarna på förskolan (Bobbo, Bibbi, Babba) och om den blå bilen, om månen (som han är mycket förtjust i och gärna vill vinka till). Men plötsligt, mitt i ännu en ”pappa blå bil” blev han ledsen och började gråta lite. Jag tröstade honom, höll den varma lilla kroppen tätt intill min och hyssjade. Jag hoppades inte på svar, utan pratade mest för mig själv, funderande på vad han blev så ledsen över.

”Vad blev du så ledsen för älsklingen?”

”Pappa bil. Pappa tom.”

Det slog mig som en sten i huvudet. Pappa tog bilen och åkte. Pappa borta. Pappa tom.

”Åkte pappa iväg igår och var borta?”

”Mmm”, hummade han sorgset.

”Blev du ledsen då? Saknade du din pappa?”

”Ja!” nickade han med eftertryck.

Ja, såklart. Han saknade pappa som var borta natten innan. Och nu hittade han ord för det. Pappa tom.

”Men nu är pappa hemma igen, pappa är här.”

Vi låg tätt intill varandra tills han somnade in. Språket är en märklig varelse. Den gör oss mänskliga. Och en tvååring kan uttrycka sig som den mest kvalificerade poet. Smaka på den strama konstruktionen som ändå smäller till som en åskknall bland känslorna.

Pappa tom.

2 reaktioner till “Språket och barnet”

  1. Tack kära Björn för ditt fina koseri om mitt älskade barnbarn och hans språkliga utveckling. Att få följa med i era privata samtal vid läggdags och se in i hans tankar och funderingar är så underbart. Ett barn är som en ännu oskriven bok som man med tålamod, försiktigt får läsa en sida i taget och inga chanser att tjuvläsa finns. Ingen risk för spoilers heller!
    Den här typen av betraktelser kring Felix tankar och dagar kan väl bli en klok bok så småningom eller? ?
    Ser med förväntan fram emot nästa Felixbetraktelse!

Lämna ett svar till Christoffer Krämer Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *