Att debutera är som att flyga för första gången

Nu har min första bok släppts. Den skulle haft namnet ”Konkursen”, men det var för vågat, för intensivt. Ordet i sig är så laddat. Så det blev ”Kraschen – en bok om kriser, konkurser och andra baksidor av entreprenörskap.” Och idag när jag går in för att kika finns den både på Adlibris och på Bokus. Dessutom har jag hunnit få minst en bild från en läsare som fotat den i hyllan på Akademibokhandeln i Kungsbacka.

Nu är det alltså verklighet. I fredags kom en halvpall med mina egna exemplar. I lördags läste jag nervöst om mig själv i Helsingborgs Dagblad och i Sydsvenskan. Sen åkte jag med en Ikea-säck till Eskils Tobak och skickade iväg allt till recensenter och de som stöttat min kampanj på FundedByMe. Sen blev det söndag och jag skrev debattartikel till Svenska Dagbladet som vi får se om de nappar på.

Men måndagen kom, som var releasedagen, och ingenting hände. Ingen telefon ringde, inga mail kom in. Det blev en helt vanlig måndag. Och på många sätt var jag glad för det. Jag är säker på att boken kommer leva vidare under ett antal månader framöver och vara en del av vad jag gör, men just första dagen var det faktiskt skönt att det inte exploderade.

Man, och med man menar jag mig själv, har nämligen mycket känslor relaterade till att skriva en bok. Oavsett vilken bok det är. Skrivande i sig lockar fram känslor och tankar. Det kräver en sinnesstämning, även när man skriver fackböcker. Och skriver man om personliga upplevelser, som jag gör i Kraschen, är det extra känsligt. Extra svårt.

Nu har jag hållit i boken för första gången. Klämt på pärmarna och lagt ut dem på bordet. Luktat på dem. Jodå, de luktar nya. Och jag påminns lite om hur det är att flyga för första gången. Oerhört nervöst innan, spännande och lite skrämmande när man sitter i stolen och sätter fast bältet. Och sen lyfter man, och efter en stund känns det inte lika läskigt.

Det kommer säkerligen komma luftgropar och spännande överraskningar på vägen, men jag är glad att vi lyfte, att det blev verklighet. Nu är jag publicerad. Det kommer bli en resa, en flygresa. Jag hoppas ni vill följa med mig på färden.

Bokmässan – som författare

Egentligen får man inte kalla sig författare förrän man gett ut två böcker. Det är i alla fall då man får lov att söka medlemskap i Svenska Författarförbundet. Så jag får vänta tills jag ger ut bok nummer två som kommer till våren (jo, kontrakt på den finns redan). Bok tre och fyra och fem är redan planerade. Nu är bara frågan när man ska ha tiden att skriva dem. Inte nu i varje fall, det står helt klart. Nu ska det bli bokmässa.

Jag måste erkänna en sak…. jag har inte varit på bokmässan mer än en enda gång tidigare i mitt liv. Jag har tänkt att jag är mer en ”bokrea” än en ”bokmässa”-person. Det är ju bara för kultursnobbar. Nu vet jag bättre. Det var hur kul som helst – ett helt event dedikerat till böcker. Fantastiskt!

Ändå är det en helt annan känsla när man är där för att prata om en bok. I mitt fall handlar det om Kraschen, som jag nu kör en kampanj på FundedByMe för att kunna få ut i större upplaga. Där kan man förhandsboka redan nu och få boken tidigare och till bästa pris.

Men det innebär också att jag är på bokmässan som skribent, författare, för första gången. Jag får, via Facebookgrupper, ta del av förberedelserna och inser att det här är verkligen branschens event. Att vi som är där som besökare – som jag var för några år sen – vi är bara gäster i bokbranschens vardagsrum. Mingel, fester, föreläsningar, seminarier, boksigneringar. Det är en nästan skolflicksfnissig skara författare och förlagsfolk som jag ser posta i mina flöden. Och jag gillar det. Jag kommer, på grund av vår väntande bebis, inte vara med helt och fullt i år. Jag är bara på plats två dagar. Men jag kommer njuta av varje sekund. Väskor och säckar med böcker kommer köpas in för att läsas, människor ska uppsökas för att prata med. Lars Wilderäng ska jag köpa en signerad bok av – hans nya, Stjärnklart. Michael Issa som ligger på Hoi förlag precis som jag, har sålt 6000 böcker om entreprenörskap på bara någon månad. Fantastiskt och imponerande. Honom ska jag prata om att göra nåt kul ihop med, eftersom jag skriver om baksidan, om det svåra i entreprenörskapet.

Jag ska gå förbi egenpublicerarnas monter för att se hur det går för dem. Jag ska försöka springa in i så många vänner jag hinner och jag ska på torsdag 16-17 och på fredag 10-11 vara i Hois monter (B07:60) för att prata om min bok. ”Kraschen: en bok om kriser, konkurser och andra baksidor av entreprenörskap.” Det kommer skrivas mer om den boken här. Men den handlar om när det går dåligt.

Fast just nu går det mest bra. Jag förebereder mig för bokmässan. Lite som besökare och lite som debutant det här året. Men nästa år, då ska jag vara med på riktigt. Som författare. På bokmässan. Med ett boksläpp. Det har jag redan bestämt.

LOU och tågstrejk

Nu har notan kommit för den stora tågstrejken när SEKO satte ner foten rejält och fick Veolia på knä. Det var inte, som många trodde, hotet om att stänga tunnelbanan i Stockholm utan ett helt annat varsel som avslutade allt. Jag ringde min sambo, som jobbar på Trafikverket men tidigare varit en av de många tågvärdar på Veolia som striden handlade om. Jag berättade att strejken snart var över och hon undrade lite över min synska förmåga.

De har varslat GreenCargo-personalen i Göteborgs Hamn.

Jag visste att nu var det över. Nästa bud skulle Almega tvinga Veolia att acceptera. Det fanns inga alternativ. Varför, kanske vän av ordning undrar? För att när hamnen i Göteborg stannar – då stannar Volvo. Och en rad andra gigantiska företag som är beroende av att hamnen, Sveriges största, fungerar. Vad händer när Volvo (och en rad andra stora företag) riskerar tappa mångmiljonbelopp varje dag? De vänder sig till sin arbetsgivarorganisation Almega. Och då tvingas Almega välja mellan ett franskt bolag som ska sälja sin verksamhet (Veolia) och en rad stora svenska eller delvis svenska bolag? Adjöss Veolia.

Så kom det sig att budet blev en totalseger för Seko.

Och mest av allt är jag besviken på upphandlingen som gav Veolia kontraktet. De budade in sig med 50 miljoner under alla andra. Lägsta pris. Ekonomiskt mest fördelaktigt. Men uppenbarligen har någon missat att ta med personal- och HR-frågor i underlaget och betygssätta dem. Jag hoppas någon på Region Skåne vill låna in mig till att bistå dem nästa gång. För det var bedrövligt.

Om inte annat kan man ju fundera på om det var sådär värst ekonomiskt fördelaktigt. De 50 miljonerna man sparade har nu att matchas mot de 80 miljoner som strejken kostar regionen. Var fanns det ekonomiskt mest fördelaktiga i detta?

Ideologi en midsommarmorgon

8604006688_81a54d5ab3_z En debatt på Piratpartiets hemsida sprungen ur den här debattartikeln, författad av Gustav Nipe, förbundsordförande för vårt ungdomsförbund Ung Pirat, fick mig att börja formulera en post om varför det inte alls är märkligt att Piratpartiet ser en vision om frivandring – där Sveriges gränser är öppna och välkomnande inte bara inom Schengen utan i stort.

Vår ideologi är sprungen ur tron på att Internet symboliserar en övergång till ett kunskapsbaserat samhälle. Vi tror att Internet saknar gränser, att det gör världen bättre och fredligare – om det får vara fritt och tillgängligt för alla. Därför värnar vi om upphovsrättsreform och fri delning av kunskap och information mellan människor så länge man inte försöker tjäna pengar på andras bekostnad. Därför kämpar vi för ett Internet som ska vara fritt och öppet för alla – något som är en självklarhet för många svenskar, som ovetande surfar på utan att veta om att en rad stora företag vill låsa ner Internet så att det istället fungerar som kabel-tv kanalerna, med färdiga paket med vad du kan och får surfa till.

Men nu breddas partiet. Vår syn blir en lupp, med vilken vi skärskådar resten av samhället. Och vår kärlek till ett progressivt samhälle där kunskap- och informationsfrihet  står i centrum blir till ett synsätt som exporteras till andra områden i samhället.

För mig är den ideologiska grundbulten, bortom all teknik att i in kunskapsdominerad värld där (nästan) all information är digitaliserad, är system, plattform och struktur underordnat användaren/medborgaren/individen och dennes behov, förutsättningar, önskemål och vision om att använda systemet.

Jag arbetar ju då och då som kravställare och projektledare för IT-projekt. På samma sätt som jag alltid vurmar för att en ny webbplattform ska utgå från slutanvändarens behov, inte systemadministratörens eller den som äger de kommersiella intressena i systemet, så vill jag se ett samhälle som utgår från slutanvändarens behov. All erfarenhet visar att det är detta fokus som ger bäst resultat.

Och då börjar jag ALLTID i den slutanvändargrupp som har störst behov av stöd, för att se vilka behov de har. Jag kanske inte kan tillgodose alla behov där, men en lägstanivå, som sedan får sätta tonen – med så stora möjligheter som det bara går för de som är mer avancerade att ta till sig mer och mer av systemet. Utan att lämna någon utanför.

Alltså är det för mig inte ett långt tankesteg alls mellan att kräva så öppna gränser som möjligt och vår fildelningspolitik. Fri kunskap. Fri information. Fria människor, fria att resa och bo var de vill. Buggarna i integrationssystemet får inte belasta användarna i form av papperslösa på flykt, och därför är det självklart för mig att gå till val på att papperslösa ska få omedelbar asyl, på att avhoppade elever ska få särskilt stöd, och på att alla hemlösa ska få tak över huvudet.

Samhällssystemet, strukturerna och de buggar som finns i dem, får inte gå ut över slutanvändarna. Vi i Piratpartiet är den tekniska supporten för det samhällsystem vi kallar Sverige. Vår vision är Sverige 2.0, ett framtidssamhälle där kunskap och information är fri, delad och tillgänglig för alla.

I detta finns både tekniska och mänskliga aspekter. Och vi ska aldrig rygga för vare sig de ena eller de andra. För mig är båda lika viktiga i piratideologin – förändringen av strukturerna som ger oss friare information, och förändringen av samhällssystemet som ger oss friare människor.

BILDER: Sigfrid Lundberg CC-BY-SA (2.0)

EU lagstiftar om nätneutralitet

Många undrar kanske vad Piratpartiet gör egentligen i EU. Nu när det snart är val. Här är ett konkret exempel. Vi stoppar lagstiftning som skadar konsumenter. Nedan är en väldigt, väldigt förenklad bild av problemet och här finns en artikel.

Vissa operatörer (företag som tillhandahåller internet till ditt hem eller din telefon) har tidigare slagits för att behandla internet som en slags kabel-tv, dvs att man som konsument helt enkelt ska få betala ”mer” för tillgång till vissa tjänster på nätet (youtube, netflix, spotify – allt bandbreddsintensivt), dvs att du får köpa ”paket” precis som på Canal Digital och Viasat som ger dig bra bandbredd på vissa tjänster och där det kostar mer för premiumtjänster (läs: film).

Mer vanligt dessa dagar är att företagen själva kräver att deras tjänster ska få företräde i nätet (Netflix bl.a.) framför annan trafik. Problemet med det är att det också blir möjligt för operatörer att strypa trafiken till andra tjänster, om inte företagen (eller konsumenten) betalar en extra avgift – och då är vi tillbaka på där vi var i stycket ovan: betala mer för vissa tjänster.

I lagen om nätneutralitet så finns även en pusselbit som på sikt ska avskaffa roaming HELT när du är utomlands inom EU. Bra va?

Så om du inte vet varför Piratpartiet är aktiva i EU har du ett konkret exempel. Vi ser till att internet är fritt för alla, och att du ska kunna ha det tillgängligt utan annan kostnad än den du redan betalar, var du än är i Europa.

Spårsändare i alla bilar nästa år

[inskickat till HD 5 mars 2014, ej publicerat]

Efter ett beslut i Europaparlamentet kommer alla nya bilar i unionen från och med nästa år utrustas med så kallade olyckslarm, som automatiskt ringer upp 112 när bilen är med om en olycka och som med GPS alltid vet var bilen befinner sig.

Piratpartiets EU-parlamentariker röstade emot förslaget – inte för att vi motsätter oss att snabba på utryckningar vid bilolyckor så att räddningspersonal kan utföra sitt fantastiska arbete, utan för att förslaget har flera stora problem. Det finns ett stort integritetsproblem när alla bilar i Europa utrustas med spårningssensorer, och även om syftet är att hjälpa, är regelverken kring hur informationen hanteras allt annat än tydliga. Register tenderar att läcka. Den här sortens lösningar måste därför vara extremt hårt reglerade och även Datainspektionen varnar för risker mot den personliga integriteten.

Det finns också ett stort frågetecken kring kostnadseffektivitet – här spenderas miljarder på ett system som bara kan hjälpa efter att en olycka ägt rum. Piratpartiet ser hellre att dessa pengar läggs på förebyggande aktivitet, för att se till att antalet olyckor som äger rum över huvud taget minimeras, något vi är duktiga på i Sverige och där andra länder borde kunna ta efter oss. Eller varför inte satsa motsvarande pengar på sjukvården lokalt. Hur många spårningssändare går det på en vårdplats på Helsingborgs lasarett?

Spel hotar inte lärande

[Tillsammans med Erik Einarsson: inskickat 25 februari till Nyheter24, publicerad.]

Tomas Tobé (M) vill skapa en ny skolpolitik. Han tar avstamp i elevers tv-spelande och det han menar är negativt inflytande på resultaten i skolan. Han har vänt på begreppen. Bättre resultat handlar inte om mindre tv-spelande hos elever. Snarare borde Tobé ta ansvar för att fler skolor får rätt möjligheter att skapa spännande och dynamiska lärmiljöer och kanske våga inspireras av datorspelsdynamik. 

Vi vänder oss kraftigt emot Tobés problembeskrivning när han vill ”förändra attityden kring [tv-spelande]” i samråd med föräldrarna. Idag spenderar mer än hälften av Sveriges befolkning regelbundet tid på nätet från 2,3 års ålder. Att tro att en elev på högstadiet, med tio års spelande och upplevelsedriven inlärning via Internet i allt från engelskkunskaper till gruppdynamik och samarbetsträning helt plötsligt ska sluta och ta till sig ett icke-stimulerande ensidigt informationsflöde är ungefär som att återinföra 14-tums svartvita tv-apparater i alla svenska hem och tro att det skulle skapa fler tv-tittare för att upplevelsen var mer genuin.

Det innebär inte att man bara kan spela spel för att lära sig. Men att tro att TV-spelandet är roten till dåliga betyg påminner om när hårdrocken kom, och innan den Beatles. Argumenten höll inte då, och de håller inte nu. En elevs lärande styrs i första hand av relationen till läraren och dennes förmåga att engagera, aktivera och skapa en god lärandemiljö för eleven. Då kommer inte läxorna krocka med datorspelandet på samma sätt. 

Ja, Sverige står inför en stor utmaning i skolan. Tillgången på fri information överallt utmanar lärarrollen. Men Alliansen har monterat ner den svenska skolan och förringat inte bara lärarrollen utan försämrat förutsättningarna för skolan i stort. Kuratorer, skoladministratörer, vaktmästare och andra yrkesgrupper blir allt sällsyntare. Läraren får istället för sin specialistroll som pedagog allt oftare se sig som administratör, snarare än den som undervisar. Läraryrket har fått sämre status och allt färre timmar spenderas i direktkontakt med elever. Samtidigt finns färre vuxna i elevernas skolmiljö med tuffare klimat som följd.

Där har du problemet Tomas Tobé. Sverige behöver en skolpolitik som inte använder skolan som ett slagträ i röstfisket. Piratpartiet ser framför sig en skola som utgår från elevernas behov att bli fullt rustade framtidsmedborgare med respekt för den teknologiska förändring vi är mitt uppe i. Låt lärarkåren sköta sitt jobb, det jobb de är experter på. Se till att ekosystemet runt dem fungerar. Vårt ansvar som politiker är att se till att skolan har rätt förutsättningar, rätt kompetenser och inte minst, rätt resurser. 

Piratpartiets breddningsprogram är som störst på skolans område och är det en utmaning du vill ha, så har du en här: Du har utmanat Vänsterpartiet på skoldebatt runtom i landet. Nu utmanar vi Moderaterna. Vågar ni ställa upp på skoldebatt mot Piratpartiet? 

[edit: Tobé har sedan artikeln skrevs gjort en pudel i frågan]

Elever har rätt till trygghet utan kameror

[insänd till HD den 23 februari 2014, ej publicerad]

I helgens HD kunde man läsa om Tågaborgsskolan där nya säkerhetsrum ska installeras för att hindra nattliga stölder av elevdatorer. Dessutom installerar skolan kameror inomhus som ska övervaka eleverna under skoltid. De är inte ensamma; flera skolor i Helsingborgsområdet har kameraövervakning inomhus. Vi i Piratpartiet är som väntat emot inomhuskameror som ska filma eleverna på skoltid.

Rektorerna Chris Hansen-Sonestam på Tågaborgsskolan och Åsa Karlsson på Dalhemsskolan är eniga – de tycker egentligen inte om att behöva kameraövervaka eleverna. All heder åt rektorerna. Det ska inte vara lättvindigt när kameror ska övervaka minderåriga.

Brottsförebyggande Rådet konstaterar också att inomhuskameror inte avskräcker inbrotten, som i regel begås av erfarna kriminella. Då är skyddsrummen effektivare. Så varför är det viktigt att övervaka eleverna med kameror? Och hur länge sparas filmerna? Av vem? Har alla föräldrar fått information om att barnen övervakas? Och hur gör man med elever som har skyddad identitet? Det finns alltid många frågor när det gäller kameraövervakning.

Det finns en enkel och betydligt hederligare metod som jag är säker inte skulle ge rektorerna en dålig känsla i magen. Med bättre säkerhet och kraft att förebygga skadegörelse helt, inte bara ge möjligheter att hitta skyldiga. Metoden är enkel. Budget, kallas den. Om skolorna hade haft resurser nog att ha tillräckligt med personal hade problemen varit färre. Och inga kameror hade behövts.

Kontakten mellan lärare och elev är den viktigaste faktorn för en bra undervisning. Och vuxna förebilder i skolan skapar trygghet. Och tryggheten är rektors ansvar. Då blir kameraövervakning av eleverna inte bara ett integritetsbrott mot eleverna, utan ett fattigmanssubstitut för att skapa trygghet.

Helsingborg har en kraftfull och bra ambition för både skola och teknik. Gott så. Men tekniken får inte bli ett incitament att skära i budgeten så att rektorerna måste ta till kameraövervakning de egentligen inte vill ha för att skapa trygghet för eleverna. Ansvaret vilar på politikerna som ska se till att skolorna har rätt resurser. Men det är rektorerna och i förlängningen lärarna som ska leva med budgeten och förväntas leverera oavsett hur budgeten ser ut.

Så när politikerna tar den fega vägen ut lämnar man problemet i knäet på skolorna och på rektorer som tvingas använda kameror som man egentligen inte är särskilt positiv till. Det är politisk feghet. Eller okunskap.

Vi i Piratpartiet tror på en skola i världsklass för Helsingborg. Men vi vill se en skola med större resurser, där tekniken är ett stöd i undervisningen, inte i övervakningen av eleverna.

Studenter offras i valet

[insänd till HD den 21 februari 2014, ej publicerad]
För att kunna satsa på viktiga väljargrupper kommer andra i kläm. Anders Borg tar ut valfläsket över studenterna när han meddelar att man vill sänka bidragsdelen i studiemedlet med 300 kronor i månaden.  Samtidigt höjs lånedelen med 1300 och fribeloppen för arbete höjs. Det gör att studenter kan jobba och tjäna mer. Och att Borg skrapar ihop närmre en miljard extra om året.

Det är naturligtvis bra att studenter kan jobba mer; staten ska inte sätta stora hinder för vad studenten kan tjäna. Men 14 300 i månaden kräver ungefär 120 timmars arbete i butik varje månad, eller 90 timmar per månad om studenten jobbar heltid två månader på sommaren. Utöver heltidsstudier. Det ska till en ambitiös student.

Regeringen bör inte heller se studenters möjlighet till jobb som en frisedel från sitt ansvar att skapa en god kompetensförsörjning för arbetsmarknaden. Och vilka jobb? Borg kanske borde lösa ungdomsarbetslösheten först innan han skickar ut studenter i arbetsmarknaden att lösa problemet på egen hand. Det är en enorm internationell fördel för svenska medborgare att vara välutbildad i en global marknad. Inte minst i omställningen till kunskapssamhälle där jobben blir mer kvalificerade. Men regeringen fortsätter jaga mandatperioder istället för långsiktighet.

Särskilt hårt slår förslaget mot grupper som har lång utbildning men relativt låg lön. Här hittar vi förskollärare, grundskollärare, bibliotekarier och sjuksköterskor. Det är en oacceptabel bestraffning av yrken som i andra sammanhang, när de ska rekryteras till de moderata valurnorna med jobbskatteavdrag, kallas för ”samhällsbärare”. Budskapet är enkelt: du får gärna vara samhällsbärare, du får bara inte bli det. Åtminstone inte utan att finansiera det på egen hand.

Piratpartiet anser att en god försörjning under studietiden är extremt viktig för att hålla Sverige konkurrenskraftigt på en internationell marknad, samtidigt som man möjliggör för studenterna att på sin fritid inte enbart arbeta, utan även verka kreativt. Den legendariska kreativiteten bland ungdomar och studenter är en starkt bidragande faktor till det så kallade ”svenska spelundret”, en bransch där vi är bland de bästa i världen.

Piratpartiet uppskattar åtgärder som stärker studenters ekonomi. Anders Borg hade kunnat nöja sig med att höja lånet lite mindre och lämna bidraget oförändrat. Men det är klart, då hade regeringen inte kammat hem en miljard på köpet.

Bidragsdelen är studentens lön. Man kan enkelt konstatera att en lönesänkning på 10,6% inte gått hem på en vanlig arbetsmarknad. Så stor skillnad gör 300 kronor i månaden för en student. Man kan argumentera att lånedelen också ingår i studentens ”lön”, men skillnaden mellan lån och bidrag är rekordstor efter förslaget.

Alla andra yrkesgrupper på marknaden som vill ha 74 % av lönen som lån kan räcka upp handen nu.