Kreativa processer och kontextbyten

 

Idag ska jag till Lunds universitet och föreläsa om min första bok. Det är ett stående uppdrag som återkommit ett par gånger nu. Samma sak i Jönköping, där jag också föreläser om samma ämne. Jag har till och med tagit fram ett workshopunderlag som jag använder mig av.

Samtidigt har mitt förlag blivit registrerat överallt, F-skatten har gått igenom och jag har två spännande uppdrag, båda med lansering nästa år, som jag arbetar på. Det kommer bli fantastiskt roligt och jag kommer få möjlighet att ligga nära produktionen i båda.

Men där är det stopp, liksom. Jag har ju inte bara ett uppdrag som konsult utan inom ramen de femtio procent jag jobbar (som i ärlighetens namn snarare är 65-70%) finns 6-8 olika processer som alla behöver sin uppmärksamhet. Samtidigt två projekt i förlaget, föreläsning och sen har jag utöver det ytterligare tre väldigt aktuella skrivprojekt.

Så hur får man tiden att räcka till när man samtidigt är småbarnspappa och inte längre är 25 och har den energi som ungdomens ljuva dagar för med sig? Ja, jag raljerar lite, men jag är absolut inte lika energisk idag som när jag var 25-30. Herregud, 45 nästa år…

Svaret är att fokusera på de viktiga prioriteringarna. Och skrivandet måste vara en av dem. Just nu har jag två kapitel kvar på min första roman, och sen ska den få vila.

Ett annat knep är att inte tvinga sig. Jag har med åren lärt mig att göra estimat på hur hög jobbeffektivitet jag har i ett givet läge. När effektiviteten börjar gå ner så du faktiskt bara får ut 40% nytta per inlagd timme, då är det dags att sluta och hellre göra annat så att du senare, eller en annan dag kan göra samma sak på mindre än halva tiden när du ligger på 95% effektivitet.

Men kanske det viktigaste av allt är att inte kontextbyta när du ska skriva. Jag tillhör dem som inte kan skriva i bara tio minuter. Jag måste ha minst en timme eller två oavbruten tid utan telefonsamtal, mail eller annat som stör, för att komma in i flödet. Andra jobbuppgifter kan jag jobba med en kvart stötvis om det behövs och det händer också ofta. Men just skrivandet behöver stillhet, lugn och ro. Allra bäst skriver jag när jag isolerar mig. En stuga, en tom lägenhet nånstans, gärna med inspirerande miljö. Då fungerar det riktigt bra.

Idag tar jag tåget till Lund. Då kan jag skriva på tåget och jobba med underlagen till kund. Och dricka lite kaffe samtidigt som jag sparar ett par timmars restid. Kanske. Om tågen håller tiden.

Bokmässan och Nya Tider

Det är ju lite inspirerande, det här som nu blir ett drama i tre akter. Jag tror inte någon missat det, men för säkerhets skull. Företaget AlternaMedia, som driver webbplatsen Nya Tider, bokade monter på mässan. Det gör ju många och jag är inte ens säker på att den som bokade in montern hade särskilt mycket koll på vem det var som bokade. Det är rätt lätt att boka en liten monter. Det är de stora som är lite svårare.

Nya Tider beskriver sig själv som opolitisk, och har som bevis med en artikel där man intervjuat tre läsare, som händelsevis alla också varit skribenter. De säger att det inte förekommit några rasistiska artiklar där, än mindre några nazistiska. I korthet är tidningen som vilken annan opolitisk tidning som helst, förutom att den säger sig vara den enda som kritiskt granskar etablissemanget (vad det nu är).

Såhär skriver chefredaktören själv i en blänkare: ”Nya Tider är den enda papperstidningen som bemöter systempressens lögner i deras eget format: på papper. Sedan grundandet 2012 granskar Nya Tider den politiska korrektheten och berättar hur verkligheten ser ut bakom systemmedias tillrättalagda version”

Jag har bara tagit ett par universitetspoäng journalistik, men vill minnas att saklighet ingår i de pressetiska reglerna, och att ”bemöter systempressens lögner” inte känns särskilt sakligt. Plakatpolitiskt uttalande, om inte annat.

2015-09-26 11.31.14 kopia

Nå, tidningen Nya Tider vill vara på mässan och bokar ett bås. Allt gott och väl. När detta kommer ut, blir det liv i luckan. Mässan försvarar först sitt val genom att säga att det varit ett medvetet val. ”Vad de gör i sin monter, det pratar vi inte med utställarna om. Då urvattnar man begreppet yttrandefrihet”, säger Bokmässans VD Maria Källsson till SVB.

Min privata gissning är att detta är en efterkonstruktion och att bokningen gjorts utan någon särskild värdering – en affärstransaktion utan reflektion eller större koll av vem som bokade. Det var ett litet bås, ett no-name förlagsnamn som hette AlternaMedia. Tack för pengarna, välkomna. Så tror jag personligen det gått till, men självklart måste man ta en position när frågan kommer.

Efter att flera deltagare hotat med bojkottbackar mässan och säger tvärnej, utan att pudla från sitt tidigare uttalande. Man gjorde rätt som hade högt i tak, men kan inte låta AlternaMedia ställa ut, eftersom man inte delar ”mässans värdegrund”.

Ny storm, åt andra hållet. Brunsvansen ylar om yttrandefrihet utan att veta att privata aktörer inte måste upplåta utrymme åt alla som vill, utan kan välja vem som får vara i deras vardagsrum och tycka till. Andra protesterar mer ideologiskt, att det är orimligt med tema yttrandefrihet och att ha så lågt i tak. En tredje grupp är mer kritisk till själva svängandet i åsikten.

Här hade det kunnat ta slut. Offerkoftan kunde dragits tätare om kroppen och fritt spelrum för snack om ‘åsiktskorridorer’ och PK kunde gått ett par nyhetscykler. Men icke.

Istället svänger Bokmässan en tredje gång! Nu ska Nya Tider få ställa ut. Man har konsulterat sina jurister och konstaterat att man inte kan stoppa dem, för man har skickat orderbekräftelse. Eller i klartext – man har insett att Nya Tider kan kräva rejäla skadestånd för avtalsbrott eftersom alla papper om utställningen redan är godkända. Jag antar att man nu säger till alla som tänkte bojkotta att ”vi kan inte, rent juridiskt”.

Om hela detta kan jag dra två slutsatser.

  1. Min teori om att vi befinner oss i postdemokratisk process på väg mot en period av auktoritarianism igen (som på 30-talet när fascismen växte), får ytterligare vatten på sin kvarn.
  2. Bokmässans chef behöver mediatränas.

För övrigt ser jag fram mot en spännande bokmässa. Jag förutspår att polisen kommer tvingas ingripa på bokmässan i år, i samband med detta. Vi kan se efteråt om jag hade rätt eller inte.

Kaffemorgon

Regnet smattrar mot fönstret. Värmen från kaffekoppen i händerna. Doften av nybryggt kaffe. Det är tidig morgon, och jag känner mig inte trött längre.

Det är andra veckan i mitt nya liv, och den första riktiga veckan där skrivandet ska få ta upp nästan halva min tid. Tillsammans med allt runtikring skrivandet – sköta ett litet förlag, redigera texter, marknadsföra sig själv.

Samtidigt inskolning på förskolan igen efter att äntligen ha fått plats där vi bor. Sju minuters promenad istället för tjugo minuter i bil. Och inte ny personal varje vecka, som det var i somras. Utbildade pedagoger. Ett och samma ställe. Det är en ny regim för honom också.

Han, vars fötter trampat mot min rygg inatt när han sovit oroligt. Han, som för snart två år sen förändrade hela mitt liv.

Förändring tycks vara den enda konstanten i mitt liv. Men med åldern kommer också viljan att slippa för mycket förändring. Viljan att få ha en rutin, slippa ändra på allting alltid. Slippa flytta för tjugoandra gången i livet. Slippa bryta upp, byta, ändra. Att få landa.

Det känns i kroppen, att det tempo jag levt livet i, inte längre är hållbart. Jag brände ljuset i båda ändar tills jag var 32, sen in i väggen. Sen tillbaka och sakta arbeta sig upp till marschfart, överljudsfart. Hög hastighet, intensitet och sedan en stor explosion i konkursen som ledde upp till min första bok.

Nu sitter jag och lyssnar nöjt på regndropparna som hamrar mot fönsterblecket utanför mitt källarkontor. Dricker det varma kaffet och njuter av att ha veckan framför mig.

Historien upprepar sig

Ett av mina första riktiga jobb i karriären, borträknat lagerarbetet på lördagsmorgnar på Paulssons Järn och telemarketingförsäljningen av faxkataloger(!), var som omvärldsbevakare. Jag följde trender och hittade mönster. När jag studerade till historiker var just de stora mönstren, den politiska utvecklingen, det som fascinerade mig mest. Varför Skottland och Europa är så bra vänner till exempel. Historisk statsvetare skulle man kunna kalla det.

Som omvärldsbevakare följer jag även våra trender idag och tycker att jag ser en olycklig utveckling. Jag brukar säga till folk att vi antingen befinner oss 1912 eller 1938. Eller kanske både och. I början på 1900-talet hade en period av stora teknologiska genombrott följts av en industriell revolution som öppnat nya branscher, skapat nya förmögenheter, men också satt rika och fattiga mot varandra och ökat klyftorna i samhället. Vad än värre var, hela länder tävlade om att positionera sig och få så stor del av resurserna som möjligt. Spänningarna blev tydligare. Samarbetet som varit så tydligt ett århundrade tidigare vid Wienkonferensen var nu ett minne blott, och allt oftare började staterna gruffa med varandra, nagga territorier i kanten. Olika läger bildades – för och emot. Allianser stod mot allianser. Vi vet vad som hände sen. Skotten i Sarajevo satte världen i brand på ett helt nytt sätt, en slags krigföring som ingen kunnat förutse.

Men det var bara ett politiskt krig, en lösning på konflikten mellan staterna. Inte en lösning på konflikten mellan klasserna, mellan rika och fattiga. Mellan de som hade och de som inte hade. Det kriget, som dessutom gav luft åt förlorarna från det första världskriget, blev ännu värre, och föregicks av en period av ökande fascism och auktoritarianism. Det blev populärt igen, efter en period där kapitalism, tillväxt och framsteg lett vägen, att prata om det som var fel.

Kraschen på världens börser i slutet av 20-talet hjälpte inte till och katastrofen var ett faktum. Runtom i världen kunde auktoritära ledare komma till tals. Populismen frodades. Misstanken mot andra blev större, nationalismen blommade upp än mer, påhejad av sagda populister. Och i Tyskland tog en korpral och misslyckad konstnär upp sin kamp som ledde till ett av de största folkmorden i världshistorien.

Vi tror gärna att vi lever i ett vakuum. Att det vi gör är här och nu och inte har någon koppling till vad vi gjort innan. Vi ser idag hur judar bytts mot muslimska flyktingar (övriga flyktingar har det inte lätt, men det är en tydlig udd i retoriken). Ändå ser jag både bildade och obildade som med blanka ögon undrar vad jag pratar om? Vi har väl inte alls något med 30-talet att göra?

Låt oss se:
1938 avhölls Eviankonferensen för judarna, för att de inte kunde vara kvar i Tyskland. Den slutade i fiasko – ingen ville ta emot dem.

2015 avhölls ett antal toppmöten i EU för flyktingarna, för att de inte kunde vara kvar främst i Syrien. Det har slutat i fiasko. Ett par hundra av de 160.000 man beslutade skulle omfördelas inom EU-länderna har flyttat. Ingen vill ta emot dem.

På 30-talet beslutade flera länder om restriktioner för att ta emot judar och judars rättigheter som flyktingar. 2015 beslutade flera länder om restriktioner för att ta emot fler flyktingar och begränsningar i flyktingars rättigheter.

På 30-talet internerades judar just för att de var judar och sattes i förvar medan man utredde deras status. 2015 görs detta bland annat i Ungern (även med barn), och i Grekland låses flyktingarna in som ska flyttas tillbaka till Turkiet, som man betalat en summa för att ”lösa” problemet med flyktingarna. I flera andra länder diskuteras frågan om att sätta flyktingar i fängelse medan man utreder dem.

1933 förbjöds Kosherslakt i Tyskland. Idag ropar miljontals människor i Europa på ett förbud mot halalslakt.

1935-36 började judarnas rättigheter i samhället inskränkas. På 2010-talet är detta redan infört i flera europeiska länder. I Danmark får polisen beslagta värdesaker från flyktingar för att ”hjälpa till att betala” för de bidrag de har rätt till. I Sverige föreslås att just flyktingar inte ska få vara mammalediga på samma sätt utan ska avkrävas studier samtidigt med mammaledigheten. Bidragssystemen ska skäras ner just för nyanlända och ska förses med särskilda kriterier som bara gäller den gruppen.

1938 fick judarna särskilda ID-kort som identifierade dem. Särskilda ID-handlingar för flyktingar finns redan, dock inte efter de blivit medborgare, men i flera länder antecknas religion i id-handlingarna för att särskilt utmärka vilken tro man har.

1938 förbjöds judar från vissa offentliga platser (teatrar, biografer, stränder). 2016 inför Frankrike en lag som förbjuder burkinin, vilket i praktiken är ett förbud för troende muslimska kvinnor att vistas på stranden.

Alla de här förbuden, förändringarna, de kommer inte i ett vakuum. ”Hur kunde folk låta Hitler komma till makten, det kan ju aldrig hända igen!” Jag hör det rätt ofta. Men det kan hända igen. Det händer just nu. vi befinner oss nånstans runt 1937-38, och samtidigt runt 1912 i flödet.

Hitler dök inte bara upp en dag. Och det kommer inte vara en Hitler som kommer. Det kommer vara vår tids regeringar och ledare. Farage, Trump, Le Pen, Åkesson. Alla lagar kommer omgärdas av goda intentioner, tydliga förklaringar på varför det är bra att göra den här åtskillnaden. Det är för att ställa högre krav så att integrationen blir bättre. Det är för att motverka terrorister att arbeta, det är för att skydda dem så att de inte blir förtryckta inom sin egen grupp, det är för deras bästa.

Gemensamt är att samhället, staterna, separerar en grupp från kollektivet. Med lagar och regelverk skickar man signalen att ”de” inte är som ”oss” och kräver särskild hantering. Man legitimerar på så sätt också att det kanske inte är nödvändigt med samma trygghet för ”dem”. Och så kommer nya lagar.

Steg för steg smyger det sig på, tills det blivit normalt. Vi kommer knappt märka det. I Polen och Ungern har auktoritära regeringar redan börjat ta makten. I Frankrike blir troligen Marine Le Pen president nästa år. Burkinin på stranden är ingenting mot vad vi får se för lagar då.

Jag tror vi lurar oss själva om vi tror att det här bara blåser över av sig själv. Demokratin, de mänskliga rättigheterna, de är inte självklara. De är inte givna. De måste ständigt återerövras.

Fårö och skrivandet

Att skriva är ett ensamt yrke, sägs det ibland. Författare är introverta, hör man också. Det är både sant och inte sant på samma gång. Om du varit i allrummet på Fåröveckan på dagtid skulle du kunna höra en knappnål falla till marken på dagtid, om inte knattrandet på tangenter möjligen dolt det. Inte ett ljud. Närmre 20 författare som skriver intensivt och under tystnad i timmar.

Dyk upp på samma plats en timme senare och ljudnivån är som på valfri bar en fredagskväll. Skillnaden? En bag-in-box, lite snacks och dags för mingel. Ivriga diskussioner om adverb, karaktärer och recensioner och en massa utbyte, skratt och vänskap. Inte en tillstymmelse till det introverta.

Jag själv kan känna likadant. Jag har alltid varit, och setts som, en oerhört extrovert person, som haft lätt att ta folk och fungerat bra i stora folksamlingar. Jag har också haft extroverta yrken under många år i karriären. Med åren märker jag däremot ett ökat behov av att vara själv. Ha en stund på egen hand. Att bara vara. Det är inte självklart i dagens samhälle där hjulen snurrar fort och vardagen till stor del handlar om logistik.

Det är därför författarveckan på Fårö är så betydelsefull. Jag skrev nästan inget alls på hela året, varken höst eller vår. Vi flyttade, hade en ettåring och livet snurrade på i ett rasande tempo.

Men på Fårö producerade jag lika mycket som förra året, vilket innebär att jag nu har 85-90% av råmanus till en roman, min första skönlitterära. Det låter som om den är klar och det är inte sant på något sätt. All redigering återstår. Men det är fantastiskt vad lite isolering och skrivfokus kan göra. Tid att tänka ger tid för kreativiteten att komma tillbaka.

Tack Fårö, för det här året!

På väg till Fårö

Väskorna är packade, mest med böcker och skrivmaterial. I år blir det en tradition – jag åker till Fårö för att skriva. Den fantastiska författaren Camilla Davidsson, nu aktuell med sin tredje bok ”Änglarna dansar i gryningen”, är också ägare till Fårögårdens Bed & Breakfast. Där anordnar hon varje år en hel veckas skrivretreat för författare. I år blir vi nog 30-40 personer som alla skriver. Några är publicerade med ett tiotal verk och i minst lika många länder – andra pillar med sitt första manus.

Från morgon till kväll får vi skriva, skriva, skriva – och prata om skrivande och om böcker. Jag har som förhoppning att jag både ska hinna skriva klart första vändan av manuset till min thriller, men också börja skriva lite på någon av de andra skönlitterära verken. På Fårö får det facklitterära vänta. Här är det skapandet, skrivandet och lärandet som står i centrum.

Passande nog fick jag nya bilen i veckan så det blir första utflykten i Oxenstierna (bilar måste ha namn). Jag hoppas att rikskanslern och jag ska finna solen på Fårö – och en kreativ vecka!

En plan för att lyckas

Ibland är det skönt att vara spontan och inte ha några måsten. Men med hösten för dörren (var det nånsin sommar på riktigt?), är det dags att planera för att komma tillbaka.

Som ni vet är det min plan att på allvar göra det kreativa till en del av mitt verkliga jobb och därför har jag gått ner i tid som konsult i höst och kommer bara jobba 50-60% ungefär med mina kunder. Resten av tiden ska gå till det kreativa – mestadels skrivande eller skrivrelaterat.

Men för att skrivandet inte bara ska bli en hobbysysselsättning måste jag sätta upp mål och delmål. Så jag gjorde en mindmap över alla åtaganden jag har utanför de rent privata med familjen. Ett ben för konsulteriet, ett ben för skrivandet, ett ben för ‘allt annat’.

Att sätta mål är en sak, men vill man nå dem måste man göra en plan. Planen måste dessutom ha mätbara delmål så att man vet att man är på rätt plats. I mitt skrivande blir det deadlines.

Sätt ett mål. Gör en plan. Hitta ett sätt att mäta. Genomför, utvärdera, och gör om. Upprepa tills du når dit du vill.

Mitt mål är att kunna leva på de kreativa näringarna (skrivande, föreläsningar, förlagsverksamhet etc) om fem år (2021-12-31) och ha samma lön som jag väljer att ta ut idag.

Mina delmål är att dels ge ut en bok om året från och med 2017. Det kräver att jag hittar ett förlag som vill ge ut mig skönlitterärt så det är ett annat delmål – hitta förlag och en agent som jag kan arbeta med.

Ett annat delmål är att innan min första delavstämning 2019-12-31, ha gett ut minst tre böcker till och ett eget brädspel. Slutligen ska jag ha minst ett verk som getts ut i ett annat land än Sverige.

Min plan för att nå målet är att lägga minst 15 timmar varje veckan på skrivandet och det kreativa.

Förresten, vet ni varför jag skriver det här i bloggen? När man talar om för andra vilka mål man har, så blir det mer verkligt. Du får någon att ansvara inför. Så påminn mig gärna när jag ska utvärdera i slutet av varje år, och se om jag nått målet.

Nu börjar det nya livet

Idag börjar mitt nya liv. Det känns lite märkligt. De kommande två veckorna är en tjuvstart på mitt liv som författare. Förra året sålde vi huset och flyttade till en liten ort i Småland, och i höst går jag ner i arbetstid för att kunna få tid att skriva mer.

Jag hade från början ambitionen att det skulle gå att göra förändringen nästan samtidigt som jag flyttade till Småland, men riktigt så enkelt var det inte. Det har tagit ett halvår, och kommer säkert ta ett till innan den nya modellen sätter sig. När jag nu de här två veckorna innan semestern jobbar primärt med mitt skrivande märker jag att jag saknar de rutiner som jag annars har i mitt vardagsarbete som konsult.

Det tog mig nästan 40 år att fundera ut och bli riktigt klok på mig själv och hitta en balans mellan det jag vill göra, det jag mäktar med och det jag borde göra. Vill. Kan. Borde. De tre bildar en slags livets venndiagram tror jag. Jag bara flyttar lite fokus från KAN till VILL.

Jag får många frågor om mitt nya livsval. Kanske undrar du också något – det är bara att ställa frågor i kommentarerna så svarar jag. Här är topp 5 av frågor jag får av vänner och bekanta:

1. Men hur klarar sig ekonomin?
Vi bytte till ett billigare boende och jag har arbetat ganska hårt som konsult i ett par år nu. Målet är att jag ska kunna jobba halvtid och ändå ha en dräglig, om än lite lägre lön än jag varit van vid, och sedan skriva på halvtid tills min kreativa karriär börjar ge inkomster.

2. Vad ska du skriva om, är du inte rädd att du inte kommer på något?
Uppenbarligen ställd av folk som inte känner mig. Jag kan komma på en  ny bokidé i minuten och efter en timme ha 60 idéer där 50 är usla eller mediokra, men där de sista 10 skulle kunna bli bra böcker. Idésprutan är det inget fel på. Mitt problem är det motsatta.

3. Hur ska du hålla fokus på ditt skrivande och se till att det inte äts upp av allt annat?
Det här är faktiskt den svåraste frågan. Jag har gjort ett schema som jag ska försöka hålla mig till för att både skriva lite nästan varje dag och samtidigt ha några dagar där jag skriver mycket. Resten får handla om disciplin.

4. Vad har du för böcker på gång?
Ganska många faktiskt. Översättning av min befintliga bok Kraschen, en skönlitterär thriller, en fantasybok, ett hemligt projekt, en facklitterär antologi – listan kan göras längre. Jag tillhör de som skriver på olika projekt samtidigt.

5. Kan man leva på att vara författare?
Inte jag och inte än. Det är en mycket liten skara förunnat. Ändå har jag via olika skrivargrupper kommit i kontakt med ett antal personer som kommit väldigt långt i sitt skrivande och fått avtal för flera länder med sina böcker. Jag hoppas att jag också ska kunna vara bland dem om några år. Det handlar om tid att skriva och att bli bättre på det som egentligen är ett hantverk.

 

Nystart för bloggen

Nu har jag installerat om hela min blogg och även om det har fört med sig en del gamla inlägg är det lite av en nystart. Förhoppningsvis kommer jag kunna blanda både gammalt och nytt, högt och lågt. Jag har tidigare försökt ha olika bloggar för olika saker, men det har alltid stupat på tiden det tar att uppdatera.

Istället blandar jag här, mellan personliga reflektioner, politiska åsikter, litterära funderingar runt mitt skrivande och allt annat jag kan tänka på.

Bilden i sidhuvudet är ett foto från trädgården och påminner mig om sommaren, en perfekt tid att vara kreativ på. Min plan är att äntligen få tid för att skriva, vilket ju var målet när vi flyttade till Småland förra året. Ett sätt att sänka livstempot. Det ser jag fram emot. Mer tid att reflektera, tänka, läsa, skriva och vara kreativ. Känner jag mig rätt innebär det inte mindre att göra – bara helt andra saker i fokus.

Inför primärvalet i South Carolina – republikanerna

Jag lyssnade på stora delar av debatten från South Carolina. Shit, vad det hettar till. Trump krigar på, men landade nog inte riktigt där han ville denna gången. Rubio försökte göra upphämtning och hade en del poänger men jag tror det blir uphill battle om han ska återhämta sig från debaklet i New Hampshire.
 
Cruz framstår som ett stort alternativ och Bush växer, som jag förutspått. Jag har ju i min senaste analys trott att Cruz aldrig kan vinna över Trump och att han kommer falla ifrån varefter striden kommer stå mellan Bush (etablissemanget) och Trump (populism). Det ser onekligen ut i alla polls som om Trump har en så stor ledning att det blir svårt att ta in den. Viktiga siffror att hålla rätt på dock:
 
Totalt antal delegater som ska välja kandidaten för RNC: 2472.
Antal delegater allokerade i Iowa (30), New Hampshire (23) och i kommande South Carolina (50)
 
Notera alltså att valet den 20e februari är viktigt och ett litmustest. Det är en stat som har många militära installationer och viktiga baser, och som traditionellt Bush-klanen varit stark i. Det är här Jeb Bush måste vinna, och det är här jag tror Trump kan få sig en liten känga om han inte är försiktig. Kanske räcker hans krigiska deklarationer för att få honom vald – kanske inte. Jag tror dock att både Rubio och Cruz får lite svårare här i denna delstaten med sina relativa juniora ställning.
 
I debatten inatt var det i vart fall Cruz, Trump och Bush som dominerade helt klart. Carson lär packa ihop efter det här, kanske Kasich håller sig genom Super tuesday. Om någon ska klara av att slå Trump, måste bortfallande kandidater framöver aktivt ge sin endorsement till andra kandidater i fältet (så att vunna delegater kan rösta på den personen). Jag tror Rubio kommer stötta Bush den dagen han packar ihop och så får vi se Rubio igen om 4 eller 8 år. (Rubio och Cruz har inte direkt varit såta vänner).
 
Senaste pollingen i SC:
  • Trump: 35%
  • Cruz 16%
  • Rubio 14%
  • Bush och Kasich 11%
  • Carson 4%
 
Antal säkrade delegater (1237 behövs för att vinna):
  • Trump: 17
  • Cruz: 11
  • Rubio: 10
  • Kasich: 5
  • Bush: 4
  • Carson: 3
 
I SC står 50 delegatröster på plats. 3 är unpledged och avslöjar inte vem de vill se förrän på den faktiska nomineringsdagen. 26 delegater delas ut proportionerligt – MEN ”26 at-large delegates are to be allocated to the presidential contender receiving the greatest number of votes in the primary statewide. [Rule 11(b)(5)]”. Det innebär att det är 21 delegater på spel baserat på antalet röster i de olika distrikten. Vinnaren i delstaten får alltså dessutom 26 extra delegatröster om jag förstått regelverket rätt i SC. Det innebär att om pollingen står sig kommer Trump ta hem 32-34 delegater till, medan Cruz bara får 3.
 
Jag gissar att Carson lämnar in efter SC och att Kasich åker hem efter Super Tuesday 1 mars (då skulle jag vilja bänka mig framför nbc eller cbs :).
 
Bush är starkast i Florida och Texas – men båda två är hemstater för Rubio respektive Cruz. Striden mellan dessa tre kommer vara det som kan avgöra till Trumps fördel. Hade jag varit Bush och Rubio hade jag dealat att vem som än åker ut först, så ska man endorsa den andra.
 
Demokraterna då? 36-32 i delegater till Sanders, men Hillary bör vinna SC. Hon är en kompetent utrikespolitiker och Sanders är svag i södern och har inte lyckats locka African-Americans alls. Med 43 röster på spel för demokraterna kommer detta kunna vara en spik i kistan.