Hur det känns att gå i konkurs

Konkurs, i det fall det berör dig som grundat och ännu äger och leder ditt eget företag, är en tung och svår händelse. Det förstår de flesta, även om vi inte pratar om det så ofta. Min bok Kraschen är egentligen bara en berättelse om konkurs bland 7000 andra varje år. Några av dessa är pappersbolag. Några är medvetna konkurser som i vissa fall kan vara skrupellösa eller rentav gränsande till kriminellt betingade, där man tar stora kostnader och sedan sänker bolaget för att bli av med skulderna. Men för de allra flesta är konkurs en personlig tragedi, inte bara för ägaren utan även för anställda, leverantörer och eventuella investerare.

Det finns många andra känslor kopplade till konkursen. Frustration, över misslyckandet. Skam, över att behöva berätta för familjen och närstående. Ånger, över allt man borde gjort annorlunda. Rädsla, över konsekvenserna. Ångest, runt framtiden. Vrede, mot de yttre omständigheter som man inte kunnat styra. Sorg, över att drömmen är över. Men när jag intervjuade konkursförvaltare och andra företagare var det en annan känsla som var den allra vanligaste.

Jag frågade Erik Wendel, konkursförvaltare på Ackordscentralen:
”Vilken är den vanligaste känslan du möter, första gången du träffar en företagare som gått i konkurs när ni möts?”

Hans svar förvånade mig. Inte för att jag inte kände igen det, utan för att jag trodde att den känslan var unik för just mig. Men det är den inte, den verkar vara tämligen generell, när jag frågar runt bland andra konkursdrabbade.

”Lättnad.”

Vi blir lättade. Vi som kämpat, slagits, gråtit och krigat för våra drömmar och manifesterat dem till verkligheten som om de vore våra barn har fått se dem bli sjuka, drabbade av en kronisk sjukdom som vi kämpat emot med varje sorts medicin och behandling vi kan tänka oss, även de mest experimentella, innan vi till slut inser att döden är oundviklig för vårt företag och går till tingsrätten för att lämna in konkurs. I all den smärta och vrede och sorg det innebär kommer lättnaden först, i alla fall för de som väljer den bättre vägen – att sätta sig själv i konkurs istället för att vänta på någon annan.

Det är äntligen över. Inga fler sena nätter med tårar. Inga klumpar i magen om hur man ska få ihop lönen. Ingen ångest över hur beroende man är av att en viss kund betalar i tid. Ingen rädsla för nästa uppsägningssamtal. Det är över. Och i alla sorg och vrede kommer först av allt – lättnaden. Konkursen är ett slut på eländet och en möjlighet att börja läka.