En bild – en berättelse

För flera år sen började några av mina vänner skicka mig små bilder, som jag skrev små miniberättelser till. Det var mest en kul grej, men nu när jag börjat min resa mot att skriva mer så ser jag det också som en liten övning. Såhär kan det se ut.

Jag får en bild, den här:

monkey village

Och så skriver jag, helst utan någon större eftertanke utan bara med rent flow. Oredigerat och ofiltrerat. Den här gången blev det en saga 🙂

”Mamma, mamma, berätta igen om vår by!”

”Igen? Du har ju hört historien hundra gånger nu.”

”Jag vet, men jag vill höra igen, den är så vacker!”

”Som du vill, älskade barn. Kom så går vi och sätter oss i skuggan av muren därborta så får du en frukt att äta medan jag berättar.”

”Det var en gång en by, den här byn, där fattigdomen var svår. Fisket hade inte varit bra på länge och stora stormar hade gjort att man inte ens kunde gå ut på de djupa vattnen. Så en dag bestämde sig tio av de äldsta och mest erfarna fiskarna att de var tvungna att göra något farligt för att överleva. De beväpnade sig med vassa pinnar, med ljuster och med fiskeknivar, och så åkte de iväg som ett stim av rovfisk och överföll handelsbåtarna från Sumatra. Tillbaka kom de med dyra klädnader, kryddor och smycken som de sedan bytte bort i andra byar mot mat och byggmaterial.

Snart blomstrade byn igen och lockade till sig fler män, betydligt farligare män, som gjorde piratverksamheten inte till ett nödvändigt ont, utan till något för sitt nöjes skull. Vad som hände där ute på havet berättade aldrig männen, men många hade blod på kläder och händer när de kom tillbaka.

Så höll det på i nästan två generationer tills alla visste att vår vackra by var ett näste för pirater. Men så föddes Apinya, den lilla vackra flickan som växte upp med en buddhas själ. Hon gick omkring och la blommor på alla båtarna så de skulle komma väl hem, och så att de inte skulle behöva skada någon när de var iväg. Hon bad böner för alla sjömän och pirater. Alltid utan att döma.

Många pirater var tacksamma. Men ledarna för piraterna sa att hon distraherade det de kallade ‘affärerna’ och att hon borde tvingas bli fru åt en hård man, så hon kunde få stryk tills hon blev lydig. Men hennes far hade gått bort och hennes mor med, så hon hade ingen att följa, och ingen hemgift att erhålla.

Någon föreslog då att hon skulle säljas som slav, och så beslutade piraternas hövding det. Nästa tur man skulle ut, efter regnperioden, då skulle hon säljas som slav till någon av de mycket hårdföra piraterna från Burma. Där skulle de lära henne veta hut och så skulle byn inte ha en flummig flicka som försökte omvända piraterna till Buddhans väg.

Men en av piraterna, som fått tröst av flickans bön när hans eget barn gått bort i sjukdom, varnade flickan Apinya, och sa att hon måste fly ur byn, ut i djungeln, annars skulle hon säljas. Först blev hon förskräckt och gjorde som han sa, tog sin ränsel och gick rakt ut i djungeln. Men efter tre dagar insåg hon att hon inte kunde överleva ensam i djungeln och visste inte hur hon skulle bygga skydd mot de kraftiga regnen. Ändå förlitade hon sig på Buddha och tänkte att det som sker, det sker. Att vilja saker är att kedja sig till världen.

Så kom hon på kvällen den tredje dagen till en ruin av ett mycket gammalt tempel. Ingen vet än idag var det ligger, även om det säkert är kvar i djungeln. Hon satte sig på golvet i det största rummet och bad i mörkret, hungrig och våt. Men hon tänkte bara på buddhan och på hur hon skulle få byn att omvända sig från sitt destruktiva leverne.

När morgonen kom, kastade solen strålar in genom fönstren, rakt på en Buddhastaty av guld. Buddhan blinkade åt henne och hon hörde Buddhans röst.”

”Vad sa den, mamma? Vad sa buddhan?”

”Ta mig till byn, sa den. Du ska få det du vill. Och det gjorde hon. Hon visste inte hur det gick till, men när hon lyfte i den stora guldstatyn vägde den inte mer än en fjäder. Så hon tog buddhan i sin famn och gick raka vägen tillbaka till byn.

Där väntade piraterna. De skulle just ut på havet igen och hade letat hela morgonen för att hitta flickan så de kunde sälja henne som slav. Nu såg de henne komma med guldstatyn bort mot torget och en stor grundsten som skulle användas till att bygga ett tempel en gång, men piraterna hade motsatt sig det, så det blev bara en stor hörnsten.

‘Det blir bättre och bättre,’ sa piraternas ledare. ‘Nu får vi både en slav och guld’. De skrattade och pekade finger åt henne när hon ställde ifrån sig statyn på hörnstenen innan hon satte sig i bön framför den.

Piraterna rusade fram för att välta statyn, men kunde till sin förvåning inte rubba den. De drog och slet, knuffade och tryckte, men inte ens en flugvinges längd flyttade den sig. Det var som den rotat sig i själva marken genom stenen. Pirathövdingen blev arg och drog sitt kurvbladiga svärd mot flickan i sina saffransfärgade kläder.

‘Du – du där. Vad är det här för trollerier?!’

‘Jag ber för din själ, för allas själar. Jag ber Buddhan göra oss oskuldsfulla igen, rena våra själar.’

Han skrattade rått och stack svärdet rakt genom hennes hjärta. När han drog ut det formades hennes mun till ett O innan hon ljudlöst sjönk till marken. Så pulserade hjärtat ett slag, två slag, tre slag medan hela byn såg på.”

”Vad hände sen mammma? Vad hände sen?”

”Sätt dig ner, inte hoppa. Jag ska berätta. Dessutom vet du ju redan vad som hände sen.”

”När det sista hjärtslaget stannat vaknade Buddhan och öppnade sina ögon en enda gång och slöt dem igen. Och när Buddhan åter stillsamt satt där på sin sten fanns inga människor kvar i byn. Vi var alla apor, för evigt förändrade.”

För apan, säger Buddhan, ser inget ont, hör inget ont och säger inget ont. Och den som inte ser, hör eller säger något ont, gör inte heller något ont.

Så gick det till när vi äntligen fick frid min älskade apunge. Ät nu upp din frukt så får du gå och klättra i träden med dina kusiner sen.”

”Ja, mamma!”

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *