Dystopier och det amerikanska valet

Det är svårt att inte kommentera det amerikanska valet. Jag var redan under primärvalens början säker på att Hillary Clinton skulle bli president. Jag hade fel. Det jag kallar den ”postdemokratiska samhällsförändringen” har kommit längre än jag trott.

Samhället rör sig i cykler. En reaktion föder en motreaktion. Regelbundenhet föder kaos, som när romantiken sprang ur rationalismen. Men i den mänskliga historien, det enda ämne jag faktiskt har en akademisk examen i, med inriktning på något som kanske bäst kan betraktas som ”historisk statsvetenskap”, ser man det tydligt.

Människan lever i ett samhälle som styrs av vissa paradigmer. Först som jägare-samlare, sedan jordbrukande, sedan handlande och industriella, och så nu, informationsåldern. Faserna kommer allt fortare i takt med att vi utvecklar oss, men varje sådan brytpunkt orsakar stora slitningar. Anledningen är enkel – vårt samhälle bygger upp värderingar, regelverk, strukturer och system för att hantera världen sådan som den ”är” vid ett givet tillfälle. När förutsättningarna förändras, hänger inte lagar och regelverk med – varken de formella eller informella.

Det är det vi ser nu, precis som vi såg det på 20- och 30-talet. Efter en period med intensiv teknologisk utveckling och stora innovationer (bilen, flygplanet, elektriciteten, telegrafen osv) skapades nya rikedomar och nya möjligheter för människor att interagera. Det ledde till att en del nationer gick starkt framåt, andra halkade efter. Konflikter och spänningar tillsammans med en god portion historiska oförrätter ledde sedan till två världskrig.

Det kan låta olycksbådande att säga att vi snart är där igen. Men faktum är att internet och den digitala revolutionen har gett oss ett nytt sådant paradigmskifte där affärsmodeller dör (hej dagstidningarna) och där nya giganter skapas (hej Google). I den globaliserade värld vi pratar om handlar det inte om länder som har och inte har, utan mer om människor som står utanför det digitala ramverket och som dessutom står utanför det samhälleliga till stora delar och känner sig alienerade inför det nya, globala och inkluderande samhälle som målas upp. Ett samhälle där nationalitet spelar mindre roll, där meriter är grundläggande och där öppenhet, kollaboration och samverkan bygger framtiden. I ett sådant samhälle känner man sig utanför om man inte upplever att man har de meriter som finns, men däremot en stark identitet som kopplas samman med det gamla, döende samhället.

Det är en grogrund för demagoger, som erbjuder enkla lösningar på svåra problem. Som säger åt dig att du inte behöver genomlida svår förändring, bara du  litar på den ledare som kan peka finger på de skyldiga och som kan fixa allt. Vi har sett det så många gånger förr. Vi har sagt så många gånger att det aldrig mer kan bli en Hitler. Och det kan det inte. Men det kan bli någon annan, som kallas något annat. Det kommer vara mer subtilt och det kommer inte kännas som något märkligt.

Det kommer börja med att grupper ställs mot varandra. Att vi får höra att vi inte har råd eller möjlighet att hjälpa vissa grupper, baserat på deras nationalitet eller annan etnisk tillhörighet. Vi får höra att det nuvarande systemet (man avser här demokratin, men säger bara ‘systemet’ för att inte skrämmas) är trasigt och korrupt, krångligt och onödigt. Enklare, rakare och tydligar besked. Säkerhet och trygghet, det är det som ger riktning i denna omställningens tid.

Det är lättare att titta på Mussolinis Italien än Hitlers Tyskland om man vill söka svaren på hur det går till. Men det är samma rörelse vi ser idag. Socialkonservativa krafter handlar om att bevara det gamla på bekostnad av det nya. Att motverka utvecklingen genom att ställa grupper mot varandra. Sen blir dessa grupper ansvariga för problemen och samtidigt utgör de lösningen. Om de bara försvann.

Således ska en mur mot Mexico byggas och alla muslimer ska kunna deporteras. Och allt detta sker medan vi väntar. Polen har redan tagit klivet över gränsen. Ungern likaså. Turkiet visar vägen där man redan stängt ner tidningar och opposition. Jag räknar med att se en liknande, om än mer gradvis, förändring i USA. Misshagliga medier ska förhindras, antingen genom stämningar eller nya lagar, att skriva anti-amerikanskt. Polisen ska få utökade befogenheter och misstänkta personer (av annat ursprung än kaukasiskt) ska förlora en del av sin rättssäkerhet.

Så går vi sakta, glatt leende som lämlar mot ännu ett Sarajevo. Vem som blir vår tids Gavrilo Princip vet vi inte. Men vi har bara sett början på den våg av postdemokrati och i vissa fall, renodlad fascism, som vi ser embryon till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *