Aleppo och språket

Ni som följer mig på Facebook vet att jag skrivit en del om kampen för Syrien. Det är bara ett av många krig, men det som skiljer det från till exempel kampen i Irak, är att konflikten i Syrien inte handlar särskilt mycket om IS. Det är å andra sidan en soppa. Ett brokigt konglomerat av rebeller, från moderata demokrater med rötterna i universiteten och intelligentian, till die-hard islamistiska fundamentalister står på en sida. Bredvid, men inte tillsammans med dem, står kurdernas vältränade armé, backade av USA. Turkiet är med på ett hörn men stöttar absolut inte kurderna utan slåss lika mycket mot dem. Följaktligen är Turkiet populärt bland rebellerna men inte USA (I likhet med resten av mellanöstern är USA sällan populärt). På andra sidan slåss Assads regeringstrupper understödda av ryskt flygvapen. Med stöd av det har nu en av mellanösterns vackraste städer, känd som ett kulturcentrum, bombats till i princip aska. Den förstörelsen har knappt synts av

Så vad har det med språk att göra? Vi har lärt känna en familj från Aleppo. Min fru har jobbat med öppna förskolan här och dit kom en dag några barn. Vi lärde känna familjen och deras öde från Aleppo, engagerade oss i deras liv, upplätt en del trädgård till att odla grönsaker och slogs för dem när Sverige ville göra ett Dublinärende av dem eftersom det skulle ledas till att de hamnade i läger i Turkiet. Nu för en vecka sen kom beskedet – de får stanna i Sverige.

Med anledning av detta hade vi en fest, en härlig grillfest mitt i vintern. Det var grillad kibbeh (färsbollar med bulgur och valnöt), yoghurtmarinerad kyckling och grillat nötkött. Allt serverat med bröd, tabbouleh och baba ganoush.

Men så satte vi oss i biblioteket och rökte en festcigarr. Och pratade, trots att han inte kan svenska eller engelska och jag inte talar arabiska.

Vi lyckades med bara lite Google Translate att föra diskussioner om det mesta. Jag slog upp enstaka ord som telefonen fick ljuda upp, sedan använde vi minspel och räknade på fingrarna för att ”prata” med varandra. På så sätt hann vi avhandla världspolitiken, investeringar, huspriser, resan hit och hur det gick att ta barnen över havet, hur svårt det var att tala med de som är kvar därnere, planer för framtiden med boende och jobb, entreprenörskap.

Språk är mycket mer än ord. Känslor, gester och tonfall säger mer än orden i sig. Och förutom en givande konversation igår, tog jag med mig kunskapen att den som skriver måste inte bara kunna göra trovärdig dialog, utan också gestalta kroppspråket och känslan i dialogen. Det ordlösa i samtalet måste också hamna på pappret, för en framgångsrik författare.

Känslan för höst och mat

Många vänner säger att hösten är vacker. Jag avskyr den. Men vi menar egentligen två helt olika årstider, som båda faller under samlingsbegreppet höst. De pratar om den tid efter sommarens slut när löven gulnar och exploderar i färger, när luften är krispigt kall och klar och rensar lungor och själ. Den tid som infaller i ungefär tre veckor innan alla löv blir en sörja på marken, himlen mulnar med tunga regnmoln som kräks ut sitt innehåll över landet i tre månaders tid medan det är mörkt större delen av dygnets timmar.

Hösten ser så olika ut för folk. Jag antar det är samma med vintern. Som exilskåning blev det lite av en chock att flytta upp på höglandet i Småland. Jamen, Småland är inte så långt norrut. Nänä, men lik förbannat låg snön från oktober till april förra året. Inte som i Skåne, två veckor i januari-februari med snöflingor som skyr marken som brända barn och antingen tvärdör, eller omvandlas till bensingrånat slogg vid vägkanten.

På samma sätt är det med julen, vet ni. För mig, och många andra, är julen en vacker tid. En tid med stämning, julmusik, doften av lussekatter och inslagning av paket. För andra är det ett papper från Migrationsverket som innebär att nästa år ska spenderas antingen i ett grekiskt läger, ett turkiskt läger eller tillbaks in i krigets Syrien. För några är det sprit, slagsmål och skrik. För några bara ännu en huttrande natt utomhus, kanske kryddad med ett inbrott för att få pengar till att köpa sig några timmars injicerad glömska. För alldeles för många är det ensamhet och tystnad, där TVn och den inplastade jultallriken från caféet i byn är det enda sällskapet.

Allt vi ser, allt vi gör, handlar om perspektiv. Vårt eget bagage bär vi med oss i en ryggsäck och framåt ser vi genom glasögon som färgats av våra upplevelser. Din verklighet är inte inte min, men genom att berätta om den i tal och skrift, kan jag bjuda in dig till den.

Det är skrivandets kärna, bokens magi. Att få ta del av en annan verklighet en stund. Oavsett om det är ur en man som heter Oves perspektiv, via en resa till Hogwarts eller ett par timmar i andarnas hus. Böcker är verklighet på burk. Färdiglagade rätter med nya perspektiv. Några är av Michelin-klass, andra mer en snabb burgare klockan tre på morgonen – och inget ont om dessa, vid rätt tillfälle är det precis vad man behöver.

Att skriva är som att laga mat. Improvisera gärna, men följ vissa former och smaker om du vill att rätten ska bli ätbar. Novellen är en förrätt, kåseriet en glassdessert. En konditor är att jämställa med en poet. Båda skapar verk som till synes gör det omöjliga med råvaran, och båda yrkena kräver en stor kunskap om kemi och reaktioner, parat med precision och exakthet.

Skit också, nu blev jag hungrig. Vi hörs sen.

Skrivtid

Alla har sin tid på dygnet. Min är de ’stilla timmarna’. Det är den tiden innan alla vaknar och den tiden efter alla lagt sig. Matcha det med småbarnsföräldraliv och ett hektiskt egenföretagande och du inser snabbt att du måste välja mellan sömn eller skrivande många gånger.

Men samtidigt är det något magiskt med den där tiden. Som när man sitter jag på tåg vars hummande elektriska motorer precis knuffat några tiotal ton från stationen i Nässjö. Det ger lite tid att tänka, lite tid att vara. Det är i de här stunderna som det är möjligt att skriva lite.

I tisdags tog jag tåget till mitt konsultjobb i Göteborg. Efter bytet i Falköping 07.22 slog jag på konsulthjärnan, men tiden innan – den var min egen.

Den här terminen, för jag planerar fortfarande livet halvårsvis, har varit den första där jag skrivit på deltid. Med facit i hand kan man väl säga att det inte riktigt är godkänt. Tanken var ju att producera klart en bok, som skulle varit färdigredigerad, och vara mitt uppe i en annan. Men så kom ett tredje skrivprojekt, som involverade spel. Omöjligt att säga nej till. Och så hände livet, vardagen. Sen sjuk såklart, tack vare förskolans eviga virusdanser. Ja, det finns många ursäkter.

Men en timme om dagen med skrivande, som är det recept som kloka skrivcoacher ger, har det inte blivit. Då skulle jag haft närmre 150 aktiva skrivtimmar nu bakom mig. Det har det inte varit. Jag skriver mer den där veckan på Fårö än resten av året.

Och nu är det full fart november-december med mitt andra jobb. Lyckligtvis är det roligt och givande på alla sätt det med. Jag lever i en så kallad i-landsproblematik. Ett roligt arbete som egenföretagare kombinerat med livsdrömmen kring skrivande och spelande.

Jag skulle bara vilja ge ut de där berättelserna som väntar inuti. Nästa termin blir det nytt upplägg. Reserverade skrivdagar en dag i veckan och stenhårt en timme skrivande varje dag. Minst fem dagar i veckan. Det ger minst tolv skrivtimmar i veckan. Trehundra på en termin.

Vi får se om det går vägen. Det innebär också att ni, kära läsare, har två saker att utvärdera mig på nästa terminsavslutning, lagom till midsommar eller så. Har jag fått in minst 300 timmar skrivande? Har jag dessutom nått de mål jag satte upp förra året?

Jag har nu pratat med min presumptiva agent (hon har inte sagt ja än) om att piska mig att få ur mig den där andra romanen jag behöver få klart, som är tidskritisk. Just det, och så har jag den där jag måste skriva som…

Tid. Det finns tid. Man måste bara prioritera. Så nu ska jag skriva.