Språket och barnet

Igår kom jag hem från en tjänsteresa till Göteborg. Jag är där regelbundet och sover över en natt för två intensiva dagar med möten hos en kund. När jag kommer hem tar jag alltid nattningen. Det är min stund med honom, där vi kan fnissa, läsa en bok eller prata.

Eller ja, han har ju ett begränsat ordförråd. Men det går faktiskt att föra enkla konversationer. Vill du ha banan/äpple/juice? Var har du ont? Har du bajsat? Ja ni vet, som man gör med en tvååring.

2016-10-01-08-04-03

Hans eget orförråd, än så länge nåt hundratal ord eller så som han kan använda och en ocean av ord som han förstår helt eller delvis men inte kan uttrycka sig med än, börjar få honom att bygga meningar. Några av de vanligaste är:

”Pappa blå bil. Mamma röd bil.”

Jo, det stämmer. Men det handlar inte bara om färgen på bilarna. Pappa blå bil kan betyda att han vill titta på den blå bilen, att han vill ha beröm för att han kan en massa färger eller för att han vill meddela att pappa kom i den blå bilen idag. De få orden har många användningar.

Likaså betyder ”till!” för det mesta ”en gång till, gör om det där” men kan också betyda ”skynda, gör det snabbt” och ”tom” kan betyda att något är slut (som i att han ätit upp alla clementinklyftorna) men ”tom” är också att batteriet är slut på paddan, och ”tom” med padda eller bok betyder att han tröttnat på aktiviteten och är klar. Tom. Självklart.

Ord används på många sätt, helt enkelt. Han har börjat busa och skämta. Igår kväll bytte han mitt i sin svada om pappas bil. ”Pappa VIT bil!” och kunde knappt hålla sig för skratt över busigheten. För att inte tala om när mamma låtsasbannar honom för att han säger ”black” och inte ”svart”. Vi skyller på youtube, men det har blivit en rolig lek där de kan sitta och säga emot varandra i minuter under ivrigt skrattande.

Men igår hade han svårt att komma till ro. Han hade tankar, berättade om Babblarna på förskolan (Bobbo, Bibbi, Babba) och om den blå bilen, om månen (som han är mycket förtjust i och gärna vill vinka till). Men plötsligt, mitt i ännu en ”pappa blå bil” blev han ledsen och började gråta lite. Jag tröstade honom, höll den varma lilla kroppen tätt intill min och hyssjade. Jag hoppades inte på svar, utan pratade mest för mig själv, funderande på vad han blev så ledsen över.

”Vad blev du så ledsen för älsklingen?”

”Pappa bil. Pappa tom.”

Det slog mig som en sten i huvudet. Pappa tog bilen och åkte. Pappa borta. Pappa tom.

”Åkte pappa iväg igår och var borta?”

”Mmm”, hummade han sorgset.

”Blev du ledsen då? Saknade du din pappa?”

”Ja!” nickade han med eftertryck.

Ja, såklart. Han saknade pappa som var borta natten innan. Och nu hittade han ord för det. Pappa tom.

”Men nu är pappa hemma igen, pappa är här.”

Vi låg tätt intill varandra tills han somnade in. Språket är en märklig varelse. Den gör oss mänskliga. Och en tvååring kan uttrycka sig som den mest kvalificerade poet. Smaka på den strama konstruktionen som ändå smäller till som en åskknall bland känslorna.

Pappa tom.

Dystopier och det amerikanska valet

Det är svårt att inte kommentera det amerikanska valet. Jag var redan under primärvalens början säker på att Hillary Clinton skulle bli president. Jag hade fel. Det jag kallar den ”postdemokratiska samhällsförändringen” har kommit längre än jag trott.

Samhället rör sig i cykler. En reaktion föder en motreaktion. Regelbundenhet föder kaos, som när romantiken sprang ur rationalismen. Men i den mänskliga historien, det enda ämne jag faktiskt har en akademisk examen i, med inriktning på något som kanske bäst kan betraktas som ”historisk statsvetenskap”, ser man det tydligt.

Människan lever i ett samhälle som styrs av vissa paradigmer. Först som jägare-samlare, sedan jordbrukande, sedan handlande och industriella, och så nu, informationsåldern. Faserna kommer allt fortare i takt med att vi utvecklar oss, men varje sådan brytpunkt orsakar stora slitningar. Anledningen är enkel – vårt samhälle bygger upp värderingar, regelverk, strukturer och system för att hantera världen sådan som den ”är” vid ett givet tillfälle. När förutsättningarna förändras, hänger inte lagar och regelverk med – varken de formella eller informella.

Det är det vi ser nu, precis som vi såg det på 20- och 30-talet. Efter en period med intensiv teknologisk utveckling och stora innovationer (bilen, flygplanet, elektriciteten, telegrafen osv) skapades nya rikedomar och nya möjligheter för människor att interagera. Det ledde till att en del nationer gick starkt framåt, andra halkade efter. Konflikter och spänningar tillsammans med en god portion historiska oförrätter ledde sedan till två världskrig.

Det kan låta olycksbådande att säga att vi snart är där igen. Men faktum är att internet och den digitala revolutionen har gett oss ett nytt sådant paradigmskifte där affärsmodeller dör (hej dagstidningarna) och där nya giganter skapas (hej Google). I den globaliserade värld vi pratar om handlar det inte om länder som har och inte har, utan mer om människor som står utanför det digitala ramverket och som dessutom står utanför det samhälleliga till stora delar och känner sig alienerade inför det nya, globala och inkluderande samhälle som målas upp. Ett samhälle där nationalitet spelar mindre roll, där meriter är grundläggande och där öppenhet, kollaboration och samverkan bygger framtiden. I ett sådant samhälle känner man sig utanför om man inte upplever att man har de meriter som finns, men däremot en stark identitet som kopplas samman med det gamla, döende samhället.

Det är en grogrund för demagoger, som erbjuder enkla lösningar på svåra problem. Som säger åt dig att du inte behöver genomlida svår förändring, bara du  litar på den ledare som kan peka finger på de skyldiga och som kan fixa allt. Vi har sett det så många gånger förr. Vi har sagt så många gånger att det aldrig mer kan bli en Hitler. Och det kan det inte. Men det kan bli någon annan, som kallas något annat. Det kommer vara mer subtilt och det kommer inte kännas som något märkligt.

Det kommer börja med att grupper ställs mot varandra. Att vi får höra att vi inte har råd eller möjlighet att hjälpa vissa grupper, baserat på deras nationalitet eller annan etnisk tillhörighet. Vi får höra att det nuvarande systemet (man avser här demokratin, men säger bara ‘systemet’ för att inte skrämmas) är trasigt och korrupt, krångligt och onödigt. Enklare, rakare och tydligar besked. Säkerhet och trygghet, det är det som ger riktning i denna omställningens tid.

Det är lättare att titta på Mussolinis Italien än Hitlers Tyskland om man vill söka svaren på hur det går till. Men det är samma rörelse vi ser idag. Socialkonservativa krafter handlar om att bevara det gamla på bekostnad av det nya. Att motverka utvecklingen genom att ställa grupper mot varandra. Sen blir dessa grupper ansvariga för problemen och samtidigt utgör de lösningen. Om de bara försvann.

Således ska en mur mot Mexico byggas och alla muslimer ska kunna deporteras. Och allt detta sker medan vi väntar. Polen har redan tagit klivet över gränsen. Ungern likaså. Turkiet visar vägen där man redan stängt ner tidningar och opposition. Jag räknar med att se en liknande, om än mer gradvis, förändring i USA. Misshagliga medier ska förhindras, antingen genom stämningar eller nya lagar, att skriva anti-amerikanskt. Polisen ska få utökade befogenheter och misstänkta personer (av annat ursprung än kaukasiskt) ska förlora en del av sin rättssäkerhet.

Så går vi sakta, glatt leende som lämlar mot ännu ett Sarajevo. Vem som blir vår tids Gavrilo Princip vet vi inte. Men vi har bara sett början på den våg av postdemokrati och i vissa fall, renodlad fascism, som vi ser embryon till.