Kaffemorgon

Regnet smattrar mot fönstret. Värmen från kaffekoppen i händerna. Doften av nybryggt kaffe. Det är tidig morgon, och jag känner mig inte trött längre.

Det är andra veckan i mitt nya liv, och den första riktiga veckan där skrivandet ska få ta upp nästan halva min tid. Tillsammans med allt runtikring skrivandet – sköta ett litet förlag, redigera texter, marknadsföra sig själv.

Samtidigt inskolning på förskolan igen efter att äntligen ha fått plats där vi bor. Sju minuters promenad istället för tjugo minuter i bil. Och inte ny personal varje vecka, som det var i somras. Utbildade pedagoger. Ett och samma ställe. Det är en ny regim för honom också.

Han, vars fötter trampat mot min rygg inatt när han sovit oroligt. Han, som för snart två år sen förändrade hela mitt liv.

Förändring tycks vara den enda konstanten i mitt liv. Men med åldern kommer också viljan att slippa för mycket förändring. Viljan att få ha en rutin, slippa ändra på allting alltid. Slippa flytta för tjugoandra gången i livet. Slippa bryta upp, byta, ändra. Att få landa.

Det känns i kroppen, att det tempo jag levt livet i, inte längre är hållbart. Jag brände ljuset i båda ändar tills jag var 32, sen in i väggen. Sen tillbaka och sakta arbeta sig upp till marschfart, överljudsfart. Hög hastighet, intensitet och sedan en stor explosion i konkursen som ledde upp till min första bok.

Nu sitter jag och lyssnar nöjt på regndropparna som hamrar mot fönsterblecket utanför mitt källarkontor. Dricker det varma kaffet och njuter av att ha veckan framför mig.

Historien upprepar sig

Ett av mina första riktiga jobb i karriären, borträknat lagerarbetet på lördagsmorgnar på Paulssons Järn och telemarketingförsäljningen av faxkataloger(!), var som omvärldsbevakare. Jag följde trender och hittade mönster. När jag studerade till historiker var just de stora mönstren, den politiska utvecklingen, det som fascinerade mig mest. Varför Skottland och Europa är så bra vänner till exempel. Historisk statsvetare skulle man kunna kalla det.

Som omvärldsbevakare följer jag även våra trender idag och tycker att jag ser en olycklig utveckling. Jag brukar säga till folk att vi antingen befinner oss 1912 eller 1938. Eller kanske både och. I början på 1900-talet hade en period av stora teknologiska genombrott följts av en industriell revolution som öppnat nya branscher, skapat nya förmögenheter, men också satt rika och fattiga mot varandra och ökat klyftorna i samhället. Vad än värre var, hela länder tävlade om att positionera sig och få så stor del av resurserna som möjligt. Spänningarna blev tydligare. Samarbetet som varit så tydligt ett århundrade tidigare vid Wienkonferensen var nu ett minne blott, och allt oftare började staterna gruffa med varandra, nagga territorier i kanten. Olika läger bildades – för och emot. Allianser stod mot allianser. Vi vet vad som hände sen. Skotten i Sarajevo satte världen i brand på ett helt nytt sätt, en slags krigföring som ingen kunnat förutse.

Men det var bara ett politiskt krig, en lösning på konflikten mellan staterna. Inte en lösning på konflikten mellan klasserna, mellan rika och fattiga. Mellan de som hade och de som inte hade. Det kriget, som dessutom gav luft åt förlorarna från det första världskriget, blev ännu värre, och föregicks av en period av ökande fascism och auktoritarianism. Det blev populärt igen, efter en period där kapitalism, tillväxt och framsteg lett vägen, att prata om det som var fel.

Kraschen på världens börser i slutet av 20-talet hjälpte inte till och katastrofen var ett faktum. Runtom i världen kunde auktoritära ledare komma till tals. Populismen frodades. Misstanken mot andra blev större, nationalismen blommade upp än mer, påhejad av sagda populister. Och i Tyskland tog en korpral och misslyckad konstnär upp sin kamp som ledde till ett av de största folkmorden i världshistorien.

Vi tror gärna att vi lever i ett vakuum. Att det vi gör är här och nu och inte har någon koppling till vad vi gjort innan. Vi ser idag hur judar bytts mot muslimska flyktingar (övriga flyktingar har det inte lätt, men det är en tydlig udd i retoriken). Ändå ser jag både bildade och obildade som med blanka ögon undrar vad jag pratar om? Vi har väl inte alls något med 30-talet att göra?

Låt oss se:
1938 avhölls Eviankonferensen för judarna, för att de inte kunde vara kvar i Tyskland. Den slutade i fiasko – ingen ville ta emot dem.

2015 avhölls ett antal toppmöten i EU för flyktingarna, för att de inte kunde vara kvar främst i Syrien. Det har slutat i fiasko. Ett par hundra av de 160.000 man beslutade skulle omfördelas inom EU-länderna har flyttat. Ingen vill ta emot dem.

På 30-talet beslutade flera länder om restriktioner för att ta emot judar och judars rättigheter som flyktingar. 2015 beslutade flera länder om restriktioner för att ta emot fler flyktingar och begränsningar i flyktingars rättigheter.

På 30-talet internerades judar just för att de var judar och sattes i förvar medan man utredde deras status. 2015 görs detta bland annat i Ungern (även med barn), och i Grekland låses flyktingarna in som ska flyttas tillbaka till Turkiet, som man betalat en summa för att ”lösa” problemet med flyktingarna. I flera andra länder diskuteras frågan om att sätta flyktingar i fängelse medan man utreder dem.

1933 förbjöds Kosherslakt i Tyskland. Idag ropar miljontals människor i Europa på ett förbud mot halalslakt.

1935-36 började judarnas rättigheter i samhället inskränkas. På 2010-talet är detta redan infört i flera europeiska länder. I Danmark får polisen beslagta värdesaker från flyktingar för att ”hjälpa till att betala” för de bidrag de har rätt till. I Sverige föreslås att just flyktingar inte ska få vara mammalediga på samma sätt utan ska avkrävas studier samtidigt med mammaledigheten. Bidragssystemen ska skäras ner just för nyanlända och ska förses med särskilda kriterier som bara gäller den gruppen.

1938 fick judarna särskilda ID-kort som identifierade dem. Särskilda ID-handlingar för flyktingar finns redan, dock inte efter de blivit medborgare, men i flera länder antecknas religion i id-handlingarna för att särskilt utmärka vilken tro man har.

1938 förbjöds judar från vissa offentliga platser (teatrar, biografer, stränder). 2016 inför Frankrike en lag som förbjuder burkinin, vilket i praktiken är ett förbud för troende muslimska kvinnor att vistas på stranden.

Alla de här förbuden, förändringarna, de kommer inte i ett vakuum. ”Hur kunde folk låta Hitler komma till makten, det kan ju aldrig hända igen!” Jag hör det rätt ofta. Men det kan hända igen. Det händer just nu. vi befinner oss nånstans runt 1937-38, och samtidigt runt 1912 i flödet.

Hitler dök inte bara upp en dag. Och det kommer inte vara en Hitler som kommer. Det kommer vara vår tids regeringar och ledare. Farage, Trump, Le Pen, Åkesson. Alla lagar kommer omgärdas av goda intentioner, tydliga förklaringar på varför det är bra att göra den här åtskillnaden. Det är för att ställa högre krav så att integrationen blir bättre. Det är för att motverka terrorister att arbeta, det är för att skydda dem så att de inte blir förtryckta inom sin egen grupp, det är för deras bästa.

Gemensamt är att samhället, staterna, separerar en grupp från kollektivet. Med lagar och regelverk skickar man signalen att ”de” inte är som ”oss” och kräver särskild hantering. Man legitimerar på så sätt också att det kanske inte är nödvändigt med samma trygghet för ”dem”. Och så kommer nya lagar.

Steg för steg smyger det sig på, tills det blivit normalt. Vi kommer knappt märka det. I Polen och Ungern har auktoritära regeringar redan börjat ta makten. I Frankrike blir troligen Marine Le Pen president nästa år. Burkinin på stranden är ingenting mot vad vi får se för lagar då.

Jag tror vi lurar oss själva om vi tror att det här bara blåser över av sig själv. Demokratin, de mänskliga rättigheterna, de är inte självklara. De är inte givna. De måste ständigt återerövras.

Fårö och skrivandet

Att skriva är ett ensamt yrke, sägs det ibland. Författare är introverta, hör man också. Det är både sant och inte sant på samma gång. Om du varit i allrummet på Fåröveckan på dagtid skulle du kunna höra en knappnål falla till marken på dagtid, om inte knattrandet på tangenter möjligen dolt det. Inte ett ljud. Närmre 20 författare som skriver intensivt och under tystnad i timmar.

Dyk upp på samma plats en timme senare och ljudnivån är som på valfri bar en fredagskväll. Skillnaden? En bag-in-box, lite snacks och dags för mingel. Ivriga diskussioner om adverb, karaktärer och recensioner och en massa utbyte, skratt och vänskap. Inte en tillstymmelse till det introverta.

Jag själv kan känna likadant. Jag har alltid varit, och setts som, en oerhört extrovert person, som haft lätt att ta folk och fungerat bra i stora folksamlingar. Jag har också haft extroverta yrken under många år i karriären. Med åren märker jag däremot ett ökat behov av att vara själv. Ha en stund på egen hand. Att bara vara. Det är inte självklart i dagens samhälle där hjulen snurrar fort och vardagen till stor del handlar om logistik.

Det är därför författarveckan på Fårö är så betydelsefull. Jag skrev nästan inget alls på hela året, varken höst eller vår. Vi flyttade, hade en ettåring och livet snurrade på i ett rasande tempo.

Men på Fårö producerade jag lika mycket som förra året, vilket innebär att jag nu har 85-90% av råmanus till en roman, min första skönlitterära. Det låter som om den är klar och det är inte sant på något sätt. All redigering återstår. Men det är fantastiskt vad lite isolering och skrivfokus kan göra. Tid att tänka ger tid för kreativiteten att komma tillbaka.

Tack Fårö, för det här året!

På väg till Fårö

Väskorna är packade, mest med böcker och skrivmaterial. I år blir det en tradition – jag åker till Fårö för att skriva. Den fantastiska författaren Camilla Davidsson, nu aktuell med sin tredje bok ”Änglarna dansar i gryningen”, är också ägare till Fårögårdens Bed & Breakfast. Där anordnar hon varje år en hel veckas skrivretreat för författare. I år blir vi nog 30-40 personer som alla skriver. Några är publicerade med ett tiotal verk och i minst lika många länder – andra pillar med sitt första manus.

Från morgon till kväll får vi skriva, skriva, skriva – och prata om skrivande och om böcker. Jag har som förhoppning att jag både ska hinna skriva klart första vändan av manuset till min thriller, men också börja skriva lite på någon av de andra skönlitterära verken. På Fårö får det facklitterära vänta. Här är det skapandet, skrivandet och lärandet som står i centrum.

Passande nog fick jag nya bilen i veckan så det blir första utflykten i Oxenstierna (bilar måste ha namn). Jag hoppas att rikskanslern och jag ska finna solen på Fårö – och en kreativ vecka!

En plan för att lyckas

Ibland är det skönt att vara spontan och inte ha några måsten. Men med hösten för dörren (var det nånsin sommar på riktigt?), är det dags att planera för att komma tillbaka.

Som ni vet är det min plan att på allvar göra det kreativa till en del av mitt verkliga jobb och därför har jag gått ner i tid som konsult i höst och kommer bara jobba 50-60% ungefär med mina kunder. Resten av tiden ska gå till det kreativa – mestadels skrivande eller skrivrelaterat.

Men för att skrivandet inte bara ska bli en hobbysysselsättning måste jag sätta upp mål och delmål. Så jag gjorde en mindmap över alla åtaganden jag har utanför de rent privata med familjen. Ett ben för konsulteriet, ett ben för skrivandet, ett ben för ‘allt annat’.

Att sätta mål är en sak, men vill man nå dem måste man göra en plan. Planen måste dessutom ha mätbara delmål så att man vet att man är på rätt plats. I mitt skrivande blir det deadlines.

Sätt ett mål. Gör en plan. Hitta ett sätt att mäta. Genomför, utvärdera, och gör om. Upprepa tills du når dit du vill.

Mitt mål är att kunna leva på de kreativa näringarna (skrivande, föreläsningar, förlagsverksamhet etc) om fem år (2021-12-31) och ha samma lön som jag väljer att ta ut idag.

Mina delmål är att dels ge ut en bok om året från och med 2017. Det kräver att jag hittar ett förlag som vill ge ut mig skönlitterärt så det är ett annat delmål – hitta förlag och en agent som jag kan arbeta med.

Ett annat delmål är att innan min första delavstämning 2019-12-31, ha gett ut minst tre böcker till och ett eget brädspel. Slutligen ska jag ha minst ett verk som getts ut i ett annat land än Sverige.

Min plan för att nå målet är att lägga minst 15 timmar varje veckan på skrivandet och det kreativa.

Förresten, vet ni varför jag skriver det här i bloggen? När man talar om för andra vilka mål man har, så blir det mer verkligt. Du får någon att ansvara inför. Så påminn mig gärna när jag ska utvärdera i slutet av varje år, och se om jag nått målet.