Vikten av att synas som författare

Idag, med ett större mediabrus än någonsin, är det än viktigare att synas. Min bok om hur det är att gå i konkurs har i varje enskilt fall jag fått en chans att berätta om den, visat sig få en och samma reaktion: ”wow, din bok behövs verkligen.” Det är enormt glädjande. Akademibokhandeln har den i varje hylla. Ändå vet jag att inget av det där spelar någon roll om ingen vet om att den finns.

Och finns är ett relativt begrepp. Den här bloggposten gör att boken finns lite mer. Artikeln i Sydsvenskan hjälper till. Utskick, retweets, bloggposter och min facebooksida som författare  är alla sätt att hjälpa till. Och du måste naturligtvis slå på egen trumma, annars syns eller hörs du inte. Beroende på hur brett ens nätverk är når man olika långt. Det är därför vi är ute på signering då och då, för att synas i verkligheten och bli något mer än ord på papper.

Det är också därför stora bloggare har det ganska lätt – deras stora läsekrets hjälper till att sprida. Likaså spelar det mindre roll om personen är känd för något annat. En sportstjärna eller politiker som skriver en bok får nya läsare. När Fritidsresors informationschef Lottie Knutsson skriver en bok om Tsunamin kommer den sälja mer än de många skildringar som gjorts av några av resenärerna som var med. För att hon har ett större nätverk och en större medial genomslagskraft.

Det där är kommunikationsvetenskap och en del förattare räds det, andra föraktar det. De vill bli kända för konsten. De flesta av oss som är av den nya 2000-talsgenerationen, vi förhåller oss nog bara till det. Neutralt, som en slags naturlag. Det är på ett visst sätt. Och en annan del av samma naturlag är att det är alltid bättre när andra slår på trumman åt en. Därför är retweets, delande av poster och inte minst goda recensioner, som den jag fick av ordföranden i Egenutgivarna, Hans Hirschi, oerhört viktiga.

Allra viktigast kanske medial uppmärksamhet är. När tidningarna skriver blir det på riktigt på något sätt. Jag fick förmånen att synas i HD och i Sydsvenskan precis innan min debut, och har även figurerat i Platsjournalen (tryckt tidning enbart) och på Västra Götalandsregionens blogg för företagare, Genväg.nu. Tillsammans med förlaget fortsätter mediabearbetningen.

För mig är boken inte ändhållplatsen i att prata om konkurs. Det finns mycket annat vi borde göra rörande konkurs. Jag har pratat med Almi, Vinnova och flera andra aktörer som jobbar med innovation och nyföretagande. Alla säger de samma sak. ”Detta borde vi prata mer om.” Men deras uppdrag innefattar inte det. De ska bara starta nytt, bygga upp. Därför vet jag att det är en resa att försöka få Sverige att prata mer om det svåra med entreprenörskapet.

Därför är möjligheten att nå ut så oändligt viktigt, och varje gång du som läser delar eller länkar in saker jag skriver, hjälper du mig föra ut budskapet om entreprenörskapets baksida så att vi kan våga lyfta debatten. Och detsamma gäller för andra författare och skribenter. Vi är ingenting utan våra läsare och våra ambassadörer, inte i dagens mediabrus.

 

Hur det känns att gå i konkurs

Konkurs, i det fall det berör dig som grundat och ännu äger och leder ditt eget företag, är en tung och svår händelse. Det förstår de flesta, även om vi inte pratar om det så ofta. Min bok Kraschen är egentligen bara en berättelse om konkurs bland 7000 andra varje år. Några av dessa är pappersbolag. Några är medvetna konkurser som i vissa fall kan vara skrupellösa eller rentav gränsande till kriminellt betingade, där man tar stora kostnader och sedan sänker bolaget för att bli av med skulderna. Men för de allra flesta är konkurs en personlig tragedi, inte bara för ägaren utan även för anställda, leverantörer och eventuella investerare.

Det finns många andra känslor kopplade till konkursen. Frustration, över misslyckandet. Skam, över att behöva berätta för familjen och närstående. Ånger, över allt man borde gjort annorlunda. Rädsla, över konsekvenserna. Ångest, runt framtiden. Vrede, mot de yttre omständigheter som man inte kunnat styra. Sorg, över att drömmen är över. Men när jag intervjuade konkursförvaltare och andra företagare var det en annan känsla som var den allra vanligaste.

Jag frågade Erik Wendel, konkursförvaltare på Ackordscentralen:
”Vilken är den vanligaste känslan du möter, första gången du träffar en företagare som gått i konkurs när ni möts?”

Hans svar förvånade mig. Inte för att jag inte kände igen det, utan för att jag trodde att den känslan var unik för just mig. Men det är den inte, den verkar vara tämligen generell, när jag frågar runt bland andra konkursdrabbade.

”Lättnad.”

Vi blir lättade. Vi som kämpat, slagits, gråtit och krigat för våra drömmar och manifesterat dem till verkligheten som om de vore våra barn har fått se dem bli sjuka, drabbade av en kronisk sjukdom som vi kämpat emot med varje sorts medicin och behandling vi kan tänka oss, även de mest experimentella, innan vi till slut inser att döden är oundviklig för vårt företag och går till tingsrätten för att lämna in konkurs. I all den smärta och vrede och sorg det innebär kommer lättnaden först, i alla fall för de som väljer den bättre vägen – att sätta sig själv i konkurs istället för att vänta på någon annan.

Det är äntligen över. Inga fler sena nätter med tårar. Inga klumpar i magen om hur man ska få ihop lönen. Ingen ångest över hur beroende man är av att en viss kund betalar i tid. Ingen rädsla för nästa uppsägningssamtal. Det är över. Och i alla sorg och vrede kommer först av allt – lättnaden. Konkursen är ett slut på eländet och en möjlighet att börja läka.

Att bli författare på gamla dar

Jag har en karriär som kantats av både uppgång och fall. Ingen kan beskylla mig för att gå raka spåret. Efter att jag fastnat i USA några år och läst min examen på Georgia College & State University, kom jag hem mitt i dotcom-eran och via en bekant fick jag jobb på Framtidsfabriken, som sedermera blev Framfab. Numera heter det Digitas LBi och är en skugga av sitt forna jag. Men då, då var det cowboy hela vägen. Passionerande, brinnande eldsjälar hela bunten, och vi svetsades samman till ett helt fantastiskt gäng i Malmö och Lund. Att vara ”framfabbare” har skapat band som finns kvar än idag och jag vet att vi skulle ställa upp och rekommendera varandra än idag om det skulle behövas.

Livet rullade på med spännande och annorlunda jobb som ledde mig ända fram till ledningsgruppen på Zinzino där jag arbetade som marknadschef när jag den första april 2006, kraschade i en vattenplaning. Någonstans i rehabiliteringen därifrån insåg jag att det här med att jobba för andra, det var egentligen inte för mig.

Sedan 2007 har jag varit min egen, med en kort sejour i offentlig sektor för att projektformen inte tillät mig att vara konsult. Men det var med min satsning på ett appbolag som allt skulle kulminera. Målet var att skapa något varaktigt, stort, som skulle överleva även när jag klev av och lämnade till andra smartskallar. Förhoppningsvis sälja och kamma hem några miljoner. Det var planen. Ekonomiskt oberoende för att kunna syssla med investeringar och entreprenörskap och andra spännande projekt sen, utan att tänka på intäkter. Bli fri från ekorrhjulet.

Men med konkursen i maj 2013 och den därpå ganska snart följande skilsmässan krossades sista fönstret i glashuset och jag fick inse att det behövdes en annan väg. Under hösten förra året jobbade jag enormt hårt, för att se om jag skulle ta mig tillbaka. Och det gjorde jag, men det kostade på. Jag var inte 20 längre, inte ens 30. Vid årsskiftet tog jag, som alltid, en retreat för att summera mitt år. En slags personligt bokslut. Och jag kom fram, i fantastiskt sällskap, till att jag är färdig med den där jakten.

Jag har all kapacitet i världen att köra en vända till i it-sektorn. Men jag har inte glöden till det. Jag har inte engagemanget som behövs. Jag är inte beredd att köra hårt, jobba sena nätter och testa vingarna som startup med tvåhundra timmar i månaden som standard. Inte i IT-sektorn. Jag var färdig med det operativa och helt redo att bara jobba strategiskt, med fokus på de stora frågorna.

Och jag ville se om skrivandet, en barndomsdröm, skulle kunna bli något. Så jag fortsatte hamra på min berättelse om konkurs, och efter semester på Tenerifa i januari hade manuset växt till tolv tusen ord. Då fick jag kontakt med Hoi Förlag och de accepterade idén och ville ge ut boken. Därefter är allt historia. Skrivande, skrivande, dagligt skrivande och en massa redigeringar senare med stöd av fantastiska Caroline L Jensen som redaktör och Alexandra Nedstam som förläggare, kunde jag i augusti lämna ifrån mig manuset.

Nu är boken här, och jag har redan tre andra projekt på gång, inklusive en ny fackbok, en fantasyroman och deltagande i en julkalender för barn. Jag är inte alls säker på att man kan leva på författarskap, men jag tänker baske mig försöka. Och målet är inte ett ekonomiskt oberoende utan bara en längtan efter att få hålla på med stimulerande, roliga, spännande och utmanande uppgifter som gör mig lycklig.

lycklig författare

När fan blir gammal blir han religiös säger de. Och när entreprenören blir gammal börjar han mer och mer följa sitt hjärta. Jag vet i alla fall att lyckligare än så här, har jag aldrig varit. Fru, barn, hus och hund. Jag sitter framför brasan och orden dansar fram under mina fingrars ömma beröring, och jag vet att berättelserna i mitt huvud äntligen ska få komma ut.