NaNoWriMo

Participant-2014-Web-Banner

Nej, jag har inte halkat på tangetbordet. Det är en förkortning för National Novel Writing Month som äger rum 1-30 november varje år. Ett globalt onlineevent för skribenter världen över som gör ett löfte att försöka skriva 50.000 ord på en ny roman på en enda månad. 50.000 ord är ganska mycket. Det är i princip en kortroman i sig.

Det är ingen liten uppgift man tar sig an, men det ska bli oerhört spännande. Till sin hjälp har man alla andra runtom i världen, en levande community och människor både långt borta och nära. Det peppas, adderas till Facebook-grupper och spånas fritt. Folk hjälper varandra med omslag, idéer och annat. Men själva skrivandet får inte börja innan den 1 november. Imorgon alltså. Idag är samling vid startplatsen.

För oss Nanos som bor i Skåne kommer det bli flera träffar. Vi kommer hålla till i Lund till stor del men även i Helsingborg finns det några stycken. Och det hjälper nog att ses och skriva fokuserat, så att man inte distraheras. Jag ska ju dessutom göra det här samtidigt som jag skriver på min andra bok på arbetstid, och utför mitt vanliga konsultarbete – så jag lär ha fiskarna varma i alla fall i början av november.

Bara för att ge er en uppfattning så pratar vi alltså om 165 word-sidor med text ungefär. Det är mellan 5-6 sidor varje dag i en berättelse. Utan undantag. Och eftersom det garanterat kommer finnas dagar när jag reser och inte kan skriva, behöver jag sikta på att skriva 6000 ord de dagar jag har helt avsatta för skrivande och minst 2000 ord övriga dagar jag kan skriva. Det är lite som att planera ett maraton. Antar jag, den liknelsen är ju lite löjlig med tanke på att ‘springa maraton’ är ganska långt från min sinnebild rent generellt.

Men fyra heldagar i månaden ger 24.000 ord. 15 vanliga skrivdagar ger 30.000 ord. Det blir 54.000 ord. Det ska gå. Och om jag lyckas har jag embryot till min första fantasyroman klart. Det där som inte alls har med entreprenörskap, företagande eller konkurs att göra. Nöjesskrivande. För det här ska bli lustfyllt och spännande.

Nu ser jag fram emot mötet i eftermiddag med NaNos i Lund för att säga hej och prata om böcker. Det ska bli kul att träffa Hannes, Emma och alla de andra skånska skribenterna. Full fart framåt!

Företagare och lånefällan

Apropå att riksbankens ränta nu sänkts till 0% funderade jag lite på hur det påverkar småföretagare. Fler som lånar naturligtvis och kanske det vanligaste är att man använder sitt hus som säkerhet om man behöver låna till exempel för att köpa in ett lager till en butik, för att köpa verktyg till sitt hantverk eller för ett startkapital till sin tjänstebaserade verksamhet.

Mindre lån är inte omöjliga att få om du startat ett aktiebolag. Har du en normal och sund ekonomi i botten och gärna ett hus som säkerhet så kan du av banken och Almi Företagspartner utan större utmaning få en checkkredit på hundra tusen. Det är kanske den vanligaste formen av lån som du tar som företagare.

Men det finns, naturligtvis, en baksida även på lånen. En dag ska de betalas och vanligen kommer du, som nystartad företagare, inte undan ett personligt borgensansvar. I samma stund som du skriver på för det faller lite idén med aktiebolag – att du inte själv är ansvarig för mer än de pengar du satsat i bolaget. Och på ett sätt är det rimligt att du har ansvar för ditt första lån med bolaget. Banken kan ju inte veta något om hur det kommer gå.

Det är dock lätt att glömma det där borgensansvaret. Och när du växer och behöver större krediter är grundregeln att om du har en ekonomi som gör att du inte behöver lån kommer banken mer än gärna förse dig med lån. Om du har en ekonomi som behöver lån, kommer du ha svårt att få dem om du inte också tar ett personligt ansvar för dem. Så länge du har ett hus eller någon annan tillgång kan det vara möjligt att få lån ändå.

CC BY nikcname (Flickr)

 

Men kom ihåg att om det kommer en dag när du lägger ner företaget, så kan du stå med en betydligt större skuld på ditt hus än du trodde var möjligt – eller till och med få sälja huset. Det finns hemlösa på gatan idag som en gång var företagare. Sensmoralen är denna – om du kan undvika lån, gör det. Om du absolut måste, se till att få bort borgensansvaret så snart du kan. Har du lyckats stabilisera ditt företag, prata med banken om att minska borgensansvaret. Det är inte säkert att det kommer vara möjligt så länge du är ensamägare.

I vårt bolag fick vi inte bort borgensansvaret men banken var beredd att skriva om det så det bättre reflekterade nya ägarförhållanden. Almi skrev bort borgensåtagandet helt. Men ansvaret ligger på dig som företagare att tänka dig för. Jag vet – man tänker inte att det kan gå illa när man precis är på väg upp och bankens beviljande av ett lån kan kännas som ett kvitto på att de också tror på dig och att du är på rätt väg.

Låna lite, betala av fort och arbeta hellre långsammare tills du har så stort bolag att lånefinansiering inte blir något du måste göra, utan något du väljer att göra. Då är det ett verktyg, inte en livlina som en dag kan komma att bli en snara.

(Bild: Flickr. CC-BY: nikcname)

 

Att debutera är som att flyga för första gången

Nu har min första bok släppts. Den skulle haft namnet ”Konkursen”, men det var för vågat, för intensivt. Ordet i sig är så laddat. Så det blev ”Kraschen – en bok om kriser, konkurser och andra baksidor av entreprenörskap.” Och idag när jag går in för att kika finns den både på Adlibris och på Bokus. Dessutom har jag hunnit få minst en bild från en läsare som fotat den i hyllan på Akademibokhandeln i Kungsbacka.

Nu är det alltså verklighet. I fredags kom en halvpall med mina egna exemplar. I lördags läste jag nervöst om mig själv i Helsingborgs Dagblad och i Sydsvenskan. Sen åkte jag med en Ikea-säck till Eskils Tobak och skickade iväg allt till recensenter och de som stöttat min kampanj på FundedByMe. Sen blev det söndag och jag skrev debattartikel till Svenska Dagbladet som vi får se om de nappar på.

Men måndagen kom, som var releasedagen, och ingenting hände. Ingen telefon ringde, inga mail kom in. Det blev en helt vanlig måndag. Och på många sätt var jag glad för det. Jag är säker på att boken kommer leva vidare under ett antal månader framöver och vara en del av vad jag gör, men just första dagen var det faktiskt skönt att det inte exploderade.

Man, och med man menar jag mig själv, har nämligen mycket känslor relaterade till att skriva en bok. Oavsett vilken bok det är. Skrivande i sig lockar fram känslor och tankar. Det kräver en sinnesstämning, även när man skriver fackböcker. Och skriver man om personliga upplevelser, som jag gör i Kraschen, är det extra känsligt. Extra svårt.

Nu har jag hållit i boken för första gången. Klämt på pärmarna och lagt ut dem på bordet. Luktat på dem. Jodå, de luktar nya. Och jag påminns lite om hur det är att flyga för första gången. Oerhört nervöst innan, spännande och lite skrämmande när man sitter i stolen och sätter fast bältet. Och sen lyfter man, och efter en stund känns det inte lika läskigt.

Det kommer säkerligen komma luftgropar och spännande överraskningar på vägen, men jag är glad att vi lyfte, att det blev verklighet. Nu är jag publicerad. Det kommer bli en resa, en flygresa. Jag hoppas ni vill följa med mig på färden.