Historien upprepar sig

Ett av mina första riktiga jobb i karriären, borträknat lagerarbetet på lördagsmorgnar på Paulssons Järn och telemarketingförsäljningen av faxkataloger(!), var som omvärldsbevakare. Jag följde trender och hittade mönster. När jag studerade till historiker var just de stora mönstren, den politiska utvecklingen, det som fascinerade mig mest. Varför Skottland och Europa är så bra vänner till exempel. Historisk statsvetare skulle man kunna kalla det.

Som omvärldsbevakare följer jag även våra trender idag och tycker att jag ser en olycklig utveckling. Jag brukar säga till folk att vi antingen befinner oss 1912 eller 1938. Eller kanske både och. I början på 1900-talet hade en period av stora teknologiska genombrott följts av en industriell revolution som öppnat nya branscher, skapat nya förmögenheter, men också satt rika och fattiga mot varandra och ökat klyftorna i samhället. Vad än värre var, hela länder tävlade om att positionera sig och få så stor del av resurserna som möjligt. Spänningarna blev tydligare. Samarbetet som varit så tydligt ett århundrade tidigare vid Wienkonferensen var nu ett minne blott, och allt oftare började staterna gruffa med varandra, nagga territorier i kanten. Olika läger bildades – för och emot. Allianser stod mot allianser. Vi vet vad som hände sen. Skotten i Sarajevo satte världen i brand på ett helt nytt sätt, en slags krigföring som ingen kunnat förutse.

Men det var bara ett politiskt krig, en lösning på konflikten mellan staterna. Inte en lösning på konflikten mellan klasserna, mellan rika och fattiga. Mellan de som hade och de som inte hade. Det kriget, som dessutom gav luft åt förlorarna från det första världskriget, blev ännu värre, och föregicks av en period av ökande fascism och auktoritarianism. Det blev populärt igen, efter en period där kapitalism, tillväxt och framsteg lett vägen, att prata om det som var fel.

Kraschen på världens börser i slutet av 20-talet hjälpte inte till och katastrofen var ett faktum. Runtom i världen kunde auktoritära ledare komma till tals. Populismen frodades. Misstanken mot andra blev större, nationalismen blommade upp än mer, påhejad av sagda populister. Och i Tyskland tog en korpral och misslyckad konstnär upp sin kamp som ledde till ett av de största folkmorden i världshistorien.

Vi tror gärna att vi lever i ett vakuum. Att det vi gör är här och nu och inte har någon koppling till vad vi gjort innan. Vi ser idag hur judar bytts mot muslimska flyktingar (övriga flyktingar har det inte lätt, men det är en tydlig udd i retoriken). Ändå ser jag både bildade och obildade som med blanka ögon undrar vad jag pratar om? Vi har väl inte alls något med 30-talet att göra?

Låt oss se:
1938 avhölls Eviankonferensen för judarna, för att de inte kunde vara kvar i Tyskland. Den slutade i fiasko – ingen ville ta emot dem.

2015 avhölls ett antal toppmöten i EU för flyktingarna, för att de inte kunde vara kvar främst i Syrien. Det har slutat i fiasko. Ett par hundra av de 160.000 man beslutade skulle omfördelas inom EU-länderna har flyttat. Ingen vill ta emot dem.

På 30-talet beslutade flera länder om restriktioner för att ta emot judar och judars rättigheter som flyktingar. 2015 beslutade flera länder om restriktioner för att ta emot fler flyktingar och begränsningar i flyktingars rättigheter.

På 30-talet internerades judar just för att de var judar och sattes i förvar medan man utredde deras status. 2015 görs detta bland annat i Ungern (även med barn), och i Grekland låses flyktingarna in som ska flyttas tillbaka till Turkiet, som man betalat en summa för att ”lösa” problemet med flyktingarna. I flera andra länder diskuteras frågan om att sätta flyktingar i fängelse medan man utreder dem.

1933 förbjöds Kosherslakt i Tyskland. Idag ropar miljontals människor i Europa på ett förbud mot halalslakt.

1935-36 började judarnas rättigheter i samhället inskränkas. På 2010-talet är detta redan infört i flera europeiska länder. I Danmark får polisen beslagta värdesaker från flyktingar för att ”hjälpa till att betala” för de bidrag de har rätt till. I Sverige föreslås att just flyktingar inte ska få vara mammalediga på samma sätt utan ska avkrävas studier samtidigt med mammaledigheten. Bidragssystemen ska skäras ner just för nyanlända och ska förses med särskilda kriterier som bara gäller den gruppen.

1938 fick judarna särskilda ID-kort som identifierade dem. Särskilda ID-handlingar för flyktingar finns redan, dock inte efter de blivit medborgare, men i flera länder antecknas religion i id-handlingarna för att särskilt utmärka vilken tro man har.

1938 förbjöds judar från vissa offentliga platser (teatrar, biografer, stränder). 2016 inför Frankrike en lag som förbjuder burkinin, vilket i praktiken är ett förbud för troende muslimska kvinnor att vistas på stranden.

Alla de här förbuden, förändringarna, de kommer inte i ett vakuum. ”Hur kunde folk låta Hitler komma till makten, det kan ju aldrig hända igen!” Jag hör det rätt ofta. Men det kan hända igen. Det händer just nu. vi befinner oss nånstans runt 1937-38, och samtidigt runt 1912 i flödet.

Hitler dök inte bara upp en dag. Och det kommer inte vara en Hitler som kommer. Det kommer vara vår tids regeringar och ledare. Farage, Trump, Le Pen, Åkesson. Alla lagar kommer omgärdas av goda intentioner, tydliga förklaringar på varför det är bra att göra den här åtskillnaden. Det är för att ställa högre krav så att integrationen blir bättre. Det är för att motverka terrorister att arbeta, det är för att skydda dem så att de inte blir förtryckta inom sin egen grupp, det är för deras bästa.

Gemensamt är att samhället, staterna, separerar en grupp från kollektivet. Med lagar och regelverk skickar man signalen att ”de” inte är som ”oss” och kräver särskild hantering. Man legitimerar på så sätt också att det kanske inte är nödvändigt med samma trygghet för ”dem”. Och så kommer nya lagar.

Steg för steg smyger det sig på, tills det blivit normalt. Vi kommer knappt märka det. I Polen och Ungern har auktoritära regeringar redan börjat ta makten. I Frankrike blir troligen Marine Le Pen president nästa år. Burkinin på stranden är ingenting mot vad vi får se för lagar då.

Jag tror vi lurar oss själva om vi tror att det här bara blåser över av sig själv. Demokratin, de mänskliga rättigheterna, de är inte självklara. De är inte givna. De måste ständigt återerövras.

Fårö och skrivandet

Att skriva är ett ensamt yrke, sägs det ibland. Författare är introverta, hör man också. Det är både sant och inte sant på samma gång. Om du varit i allrummet på Fåröveckan på dagtid skulle du kunna höra en knappnål falla till marken på dagtid, om inte knattrandet på tangenter möjligen dolt det. Inte ett ljud. Närmre 20 författare som skriver intensivt och under tystnad i timmar.

Dyk upp på samma plats en timme senare och ljudnivån är som på valfri bar en fredagskväll. Skillnaden? En bag-in-box, lite snacks och dags för mingel. Ivriga diskussioner om adverb, karaktärer och recensioner och en massa utbyte, skratt och vänskap. Inte en tillstymmelse till det introverta.

Jag själv kan känna likadant. Jag har alltid varit, och setts som, en oerhört extrovert person, som haft lätt att ta folk och fungerat bra i stora folksamlingar. Jag har också haft extroverta yrken under många år i karriären. Med åren märker jag däremot ett ökat behov av att vara själv. Ha en stund på egen hand. Att bara vara. Det är inte självklart i dagens samhälle där hjulen snurrar fort och vardagen till stor del handlar om logistik.

Det är därför författarveckan på Fårö är så betydelsefull. Jag skrev nästan inget alls på hela året, varken höst eller vår. Vi flyttade, hade en ettåring och livet snurrade på i ett rasande tempo.

Men på Fårö producerade jag lika mycket som förra året, vilket innebär att jag nu har 85-90% av råmanus till en roman, min första skönlitterära. Det låter som om den är klar och det är inte sant på något sätt. All redigering återstår. Men det är fantastiskt vad lite isolering och skrivfokus kan göra. Tid att tänka ger tid för kreativiteten att komma tillbaka.

Tack Fårö, för det här året!

På väg till Fårö

Väskorna är packade, mest med böcker och skrivmaterial. I år blir det en tradition – jag åker till Fårö för att skriva. Den fantastiska författaren Camilla Davidsson, nu aktuell med sin tredje bok ”Änglarna dansar i gryningen”, är också ägare till Fårögårdens Bed & Breakfast. Där anordnar hon varje år en hel veckas skrivretreat för författare. I år blir vi nog 30-40 personer som alla skriver. Några är publicerade med ett tiotal verk och i minst lika många länder – andra pillar med sitt första manus.

Från morgon till kväll får vi skriva, skriva, skriva – och prata om skrivande och om böcker. Jag har som förhoppning att jag både ska hinna skriva klart första vändan av manuset till min thriller, men också börja skriva lite på någon av de andra skönlitterära verken. På Fårö får det facklitterära vänta. Här är det skapandet, skrivandet och lärandet som står i centrum.

Passande nog fick jag nya bilen i veckan så det blir första utflykten i Oxenstierna (bilar måste ha namn). Jag hoppas att rikskanslern och jag ska finna solen på Fårö – och en kreativ vecka!

En plan för att lyckas

Ibland är det skönt att vara spontan och inte ha några måsten. Men med hösten för dörren (var det nånsin sommar på riktigt?), är det dags att planera för att komma tillbaka.

Som ni vet är det min plan att på allvar göra det kreativa till en del av mitt verkliga jobb och därför har jag gått ner i tid som konsult i höst och kommer bara jobba 50-60% ungefär med mina kunder. Resten av tiden ska gå till det kreativa – mestadels skrivande eller skrivrelaterat.

Men för att skrivandet inte bara ska bli en hobbysysselsättning måste jag sätta upp mål och delmål. Så jag gjorde en mindmap över alla åtaganden jag har utanför de rent privata med familjen. Ett ben för konsulteriet, ett ben för skrivandet, ett ben för ‘allt annat’.

Att sätta mål är en sak, men vill man nå dem måste man göra en plan. Planen måste dessutom ha mätbara delmål så att man vet att man är på rätt plats. I mitt skrivande blir det deadlines.

Sätt ett mål. Gör en plan. Hitta ett sätt att mäta. Genomför, utvärdera, och gör om. Upprepa tills du når dit du vill.

Mitt mål är att kunna leva på de kreativa näringarna (skrivande, föreläsningar, förlagsverksamhet etc) om fem år (2021-12-31) och ha samma lön som jag väljer att ta ut idag.

Mina delmål är att dels ge ut en bok om året från och med 2017. Det kräver att jag hittar ett förlag som vill ge ut mig skönlitterärt så det är ett annat delmål – hitta förlag och en agent som jag kan arbeta med.

Ett annat delmål är att innan min första delavstämning 2019-12-31, ha gett ut minst tre böcker till och ett eget brädspel. Slutligen ska jag ha minst ett verk som getts ut i ett annat land än Sverige.

Min plan för att nå målet är att lägga minst 15 timmar varje veckan på skrivandet och det kreativa.

Förresten, vet ni varför jag skriver det här i bloggen? När man talar om för andra vilka mål man har, så blir det mer verkligt. Du får någon att ansvara inför. Så påminn mig gärna när jag ska utvärdera i slutet av varje år, och se om jag nått målet.

Nu börjar det nya livet

Idag börjar mitt nya liv. Det känns lite märkligt. De kommande två veckorna är en tjuvstart på mitt liv som författare. Förra året sålde vi huset och flyttade till en liten ort i Småland, och i höst går jag ner i arbetstid för att kunna få tid att skriva mer.

Jag hade från början ambitionen att det skulle gå att göra förändringen nästan samtidigt som jag flyttade till Småland, men riktigt så enkelt var det inte. Det har tagit ett halvår, och kommer säkert ta ett till innan den nya modellen sätter sig. När jag nu de här två veckorna innan semestern jobbar primärt med mitt skrivande märker jag att jag saknar de rutiner som jag annars har i mitt vardagsarbete som konsult.

Det tog mig nästan 40 år att fundera ut och bli riktigt klok på mig själv och hitta en balans mellan det jag vill göra, det jag mäktar med och det jag borde göra. Vill. Kan. Borde. De tre bildar en slags livets venndiagram tror jag. Jag bara flyttar lite fokus från KAN till VILL.

Jag får många frågor om mitt nya livsval. Kanske undrar du också något – det är bara att ställa frågor i kommentarerna så svarar jag. Här är topp 5 av frågor jag får av vänner och bekanta:

1. Men hur klarar sig ekonomin?
Vi bytte till ett billigare boende och jag har arbetat ganska hårt som konsult i ett par år nu. Målet är att jag ska kunna jobba halvtid och ändå ha en dräglig, om än lite lägre lön än jag varit van vid, och sedan skriva på halvtid tills min kreativa karriär börjar ge inkomster.

2. Vad ska du skriva om, är du inte rädd att du inte kommer på något?
Uppenbarligen ställd av folk som inte känner mig. Jag kan komma på en  ny bokidé i minuten och efter en timme ha 60 idéer där 50 är usla eller mediokra, men där de sista 10 skulle kunna bli bra böcker. Idésprutan är det inget fel på. Mitt problem är det motsatta.

3. Hur ska du hålla fokus på ditt skrivande och se till att det inte äts upp av allt annat?
Det här är faktiskt den svåraste frågan. Jag har gjort ett schema som jag ska försöka hålla mig till för att både skriva lite nästan varje dag och samtidigt ha några dagar där jag skriver mycket. Resten får handla om disciplin.

4. Vad har du för böcker på gång?
Ganska många faktiskt. Översättning av min befintliga bok Kraschen, en skönlitterär thriller, en fantasybok, ett hemligt projekt, en facklitterär antologi – listan kan göras längre. Jag tillhör de som skriver på olika projekt samtidigt.

5. Kan man leva på att vara författare?
Inte jag och inte än. Det är en mycket liten skara förunnat. Ändå har jag via olika skrivargrupper kommit i kontakt med ett antal personer som kommit väldigt långt i sitt skrivande och fått avtal för flera länder med sina böcker. Jag hoppas att jag också ska kunna vara bland dem om några år. Det handlar om tid att skriva och att bli bättre på det som egentligen är ett hantverk.

 

Nystart för bloggen

Nu har jag installerat om hela min blogg och även om det har fört med sig en del gamla inlägg är det lite av en nystart. Förhoppningsvis kommer jag kunna blanda både gammalt och nytt, högt och lågt. Jag har tidigare försökt ha olika bloggar för olika saker, men det har alltid stupat på tiden det tar att uppdatera.

Istället blandar jag här, mellan personliga reflektioner, politiska åsikter, litterära funderingar runt mitt skrivande och allt annat jag kan tänka på.

Bilden i sidhuvudet är ett foto från trädgården och påminner mig om sommaren, en perfekt tid att vara kreativ på. Min plan är att äntligen få tid för att skriva, vilket ju var målet när vi flyttade till Småland förra året. Ett sätt att sänka livstempot. Det ser jag fram emot. Mer tid att reflektera, tänka, läsa, skriva och vara kreativ. Känner jag mig rätt innebär det inte mindre att göra – bara helt andra saker i fokus.

Inför primärvalet i South Carolina – republikanerna

Jag lyssnade på stora delar av debatten från South Carolina. Shit, vad det hettar till. Trump krigar på, men landade nog inte riktigt där han ville denna gången. Rubio försökte göra upphämtning och hade en del poänger men jag tror det blir uphill battle om han ska återhämta sig från debaklet i New Hampshire.
 
Cruz framstår som ett stort alternativ och Bush växer, som jag förutspått. Jag har ju i min senaste analys trott att Cruz aldrig kan vinna över Trump och att han kommer falla ifrån varefter striden kommer stå mellan Bush (etablissemanget) och Trump (populism). Det ser onekligen ut i alla polls som om Trump har en så stor ledning att det blir svårt att ta in den. Viktiga siffror att hålla rätt på dock:
 
Totalt antal delegater som ska välja kandidaten för RNC: 2472.
Antal delegater allokerade i Iowa (30), New Hampshire (23) och i kommande South Carolina (50)
 
Notera alltså att valet den 20e februari är viktigt och ett litmustest. Det är en stat som har många militära installationer och viktiga baser, och som traditionellt Bush-klanen varit stark i. Det är här Jeb Bush måste vinna, och det är här jag tror Trump kan få sig en liten känga om han inte är försiktig. Kanske räcker hans krigiska deklarationer för att få honom vald – kanske inte. Jag tror dock att både Rubio och Cruz får lite svårare här i denna delstaten med sina relativa juniora ställning.
 
I debatten inatt var det i vart fall Cruz, Trump och Bush som dominerade helt klart. Carson lär packa ihop efter det här, kanske Kasich håller sig genom Super tuesday. Om någon ska klara av att slå Trump, måste bortfallande kandidater framöver aktivt ge sin endorsement till andra kandidater i fältet (så att vunna delegater kan rösta på den personen). Jag tror Rubio kommer stötta Bush den dagen han packar ihop och så får vi se Rubio igen om 4 eller 8 år. (Rubio och Cruz har inte direkt varit såta vänner).
 
Senaste pollingen i SC:
  • Trump: 35%
  • Cruz 16%
  • Rubio 14%
  • Bush och Kasich 11%
  • Carson 4%
 
Antal säkrade delegater (1237 behövs för att vinna):
  • Trump: 17
  • Cruz: 11
  • Rubio: 10
  • Kasich: 5
  • Bush: 4
  • Carson: 3
 
I SC står 50 delegatröster på plats. 3 är unpledged och avslöjar inte vem de vill se förrän på den faktiska nomineringsdagen. 26 delegater delas ut proportionerligt – MEN ”26 at-large delegates are to be allocated to the presidential contender receiving the greatest number of votes in the primary statewide. [Rule 11(b)(5)]”. Det innebär att det är 21 delegater på spel baserat på antalet röster i de olika distrikten. Vinnaren i delstaten får alltså dessutom 26 extra delegatröster om jag förstått regelverket rätt i SC. Det innebär att om pollingen står sig kommer Trump ta hem 32-34 delegater till, medan Cruz bara får 3.
 
Jag gissar att Carson lämnar in efter SC och att Kasich åker hem efter Super Tuesday 1 mars (då skulle jag vilja bänka mig framför nbc eller cbs :).
 
Bush är starkast i Florida och Texas – men båda två är hemstater för Rubio respektive Cruz. Striden mellan dessa tre kommer vara det som kan avgöra till Trumps fördel. Hade jag varit Bush och Rubio hade jag dealat att vem som än åker ut först, så ska man endorsa den andra.
 
Demokraterna då? 36-32 i delegater till Sanders, men Hillary bör vinna SC. Hon är en kompetent utrikespolitiker och Sanders är svag i södern och har inte lyckats locka African-Americans alls. Med 43 röster på spel för demokraterna kommer detta kunna vara en spik i kistan.

Att ge ut en bok

Jag ska ge ut en bok. Inte min egen, även om det säkert också kommer ske förr eller senare – det är ju trots allt vanligt bland aspirerande författare att skriva böcker och trycka upp dem på egen bekostnad om de inte faller något etablerat förlag på läppen.

Fast nu är det just det jag gjort, startat förlagsverksamhet. I blygsam och liten skala och bara för en enda bok, men det här är ett projekt där jag enbart varit förläggare och inte skrivit en rad själv. Nåja, förutom förordet till boken, som sig bör när man ger ute en antologi.

Jag blev oerhört imponerad av produktionen som Anders på Whip Media gjorde när han gav ut novellsamlingen Steampunksagor, som innehåller min skönlitterära debut, novellen Céleste. Finns även som ljudbok för övrigt. Jag kontaktade därför Anders och föreslog att vi skulle göra nästa antologiprojekt ihop och han accepterade glatt.

Och till julhandeln kommer På denna grund, en tjock, spännande novellsamling med 22 skräckberättelser, nästan en hel julkalender med ondska och ond, bråd död. Vi fick enorm respons på vår novelltävling med betydligt fler bidrag än vi räknat med. Vi anlitade en jury med både bokhandlare, förläggare och redaktörer och har under hela produktionen omgett oss med ett professionellt team, inklusive Marthina på Ophelia Publishing som sköter marknadsföringen.

Anders sköter det praktiska kring boktrycket, produktionen, och jag har skött så att säga det litterära innehållet, förläggandet. Det har varit ett smidigt samarbete med en ständigt positiv ton och nu ser vi framåt mot en lansering av På denna grund. Novellantologier är knepiga, de blir nämligen sällan storsäljare. Ändå tror vi att skräck är en genre som lämpar sig väl för novellsamling, och vi ser också att hösten varit fylld med spännande skräckreleaser som Ajvide Lindkvists Rörelsen och Jens Daniel Burmans debutroman Huset.

Det ska bli otroligt roligt att kunna summera skrivandet efter två år i ”branschen” med två fackromaner, en skönlitterär debut och ett förlag med en utgiven bok. Ett bra första kapitel i författarkarriären, helt enkelt.

Att flytta för att skriva

De flesta av mina vänner vet att jag börjat skriva. Alla kanske inte har förstått att det inte bara handlar om en hobby, utan ett livsval. Jag lämnar på många sätt min renodlade IT-karriär bakom mig vad gäller webbprojekt och appar, som sedan 1999 varit en del av min identitet. Nu siktar jag på att ersätta den med en andra karriär i livet, en karriär som ska bygga på kreativitet. Det är svårt, nästan omöjligt, att leva på ett författarskap. Pengarna man tjänar per såld bok är minimala och kan möjligen ge en vinst om man säljer bra och blundar för de många hundratals timmar som det tar att skriva och redigera.

Men det spelar ingen roll. Jag har gjort min karriär, varit på de där lyxresorna i karriären till Rio och Dubai. Jag har stått på scen och lanserat produkter inför tusentals åskådare och jag har startat och drivit bolag både mer eller mindre framgångsrikt. Nu fokuserar jag på en enklare konsultverksamhet som ger bröd och smör på bordet, och kryddar med att skapa berättelser och historier. Jag kommer blanda facklitteratur (som kan vävas in i mitt konsultarbete) med skönlitteratur (som är för mitt eget hjärtas skull) och försöka hitta min egen röst i skrivandet.

När jag väl hade fattat det beslutet, blev konsekvenserna många. Med vetskapen om att författare inte är ett högavlönat yrke, vill jag verkligen bo kvar i det fantastiska huset i Helsingborg? Kan jag? Hur mycket måste jag jobba om fem år, tio år, för att fortsätta upprätthålla sekelskiftesvillan? Det var inte ett enkelt beslut, men ett naturligt. Och jag har aldrig varit rädd för svåra beslut, bara målet står klart.

Så därför flyttar vi hit, till huset på bilden, som ligger i en liten ort mellan två små kommuner i norra Småland. Där bor en av mina absolut bästa vänner, och där kan jag skriva. Jag kan redan från nästa år avsätta mer av min tid till skrivande. Frun får närmre till sin familj, och vår son får växa upp i en grönare miljö. Det var ett stort val och ett val som krävde att vi lämnade lite. Men samtidigt var det ett lätt val, när målet att få en kreativ karriär stod klart.

Så snart, om bara några veckor, blir jag inflyttad smålänning.

Den första riktiga bokmässan

Böcker Flintberg köpte på bokmässan

Bokmässan är alltid så mycket mer än böcker. Det handlar om releaser, om möten och framförallt om en massa magiska människor i form av läsare, författare, förläggare och annat finfolk, som delar kärleken till det skrivna ordet. Någonstans i allt det där for hela bokmässan förbi – och tänka sig att jag innan funderat lite på hur man egentligen skulle fylla alla dagarna. Men när jag nu blickar tillbaka blev det en rätt rolig bokmässa – se här:

Torsdagen var fylld med möten och föreläsningar – allra roligast var kanske att få sitta på poddscenen och starta Konkurspodden, som efter redigering kommer läggas upp här på bloggen också. En poddcast om småföretagarens vardagsutmaningar. Jag lyckades dessutom få chansen att bistå en vän som stod i begrepp att genomföra en stor affär i branschen och så hann jag med att sent på kvällen ta på förläggarhatten och utannonsera de vinnande bidragen i novelltävlingen för förlaget jag och en vän startat, Popup Publishing. En fullspäckad dag helt enkelt, så när jag stöp ner i den bekväma hotellsängen var jag helt slut.

Fredagen inleddes med föreläsning för SKLs räkning på Världskulturmuseet. Man hade laddat för många gäster men förmodligen var det lite för tidigt och lite för långt från själva mässområdet. Nåja, det blev ett glas bubbel i alla fall och väldigt trevliga möten. Resten av dagen passade jag på att träffa folk, inklusive den kloka och intressanta Mattias Bjärnemalm, som arbetar i Bryssel med internetpolicy. Jag shoppade också böckerna på bilden. På kvällen var det skönlitterär premiär för mig. Visserligen ”bara” med en novell, ”Céleste”, men ändå. I samlingen Steampunksagor återfinns den med femton andra författare och på fredagkvällen samlades i stort sett de flesta av oss på Steampunk Bar i Göteborg, en alldeles fantastisk upplevelse. Tematiken låg tung över mässingshandtag, provrörsdrinkar och uppklädd personal, och det blev en riktigt lyckad kväll. Och jag var smart nog att inte gå vidare efteråt utan gick direkt till hotellrummet för sömn.

Lördagen – en härlig dag där jag kunde ta sovmorgon, strosa lite fritt på mässan, heja lite på fler människor och ha spännande samtal, bland annat med en av grundarna till Bokfabriken, och med en småländsk förläggare. Kvällen bjöd på Hoi Förlags förlagsmiddag som avhölls i pampiga Valands festvåning. Episkt arrangerat av ”min” förläggare Alexandra Nedstam.

Jag återvände för e-sport och lite relax på rummet innan jag på söndagen rullade hemåt, fylld av intryck och lite traumatiserad, som man ju blir när man levt i en bubbla i några dagar. Jag hade precis hunnit hem när nyheten jag väntat på kom – Alexandra kunde i livesändning på poddcastscenen tillkännage att hon köpt Vertigo Förlag. Stort!