En bild – en berättelse

För flera år sen började några av mina vänner skicka mig små bilder, som jag skrev små miniberättelser till. Det var mest en kul grej, men nu när jag börjat min resa mot att skriva mer så ser jag det också som en liten övning. Såhär kan det se ut.

Jag får en bild, den här:

monkey village

Och så skriver jag, helst utan någon större eftertanke utan bara med rent flow. Oredigerat och ofiltrerat. Den här gången blev det en saga 🙂

”Mamma, mamma, berätta igen om vår by!”

”Igen? Du har ju hört historien hundra gånger nu.”

”Jag vet, men jag vill höra igen, den är så vacker!”

”Som du vill, älskade barn. Kom så går vi och sätter oss i skuggan av muren därborta så får du en frukt att äta medan jag berättar.”

”Det var en gång en by, den här byn, där fattigdomen var svår. Fisket hade inte varit bra på länge och stora stormar hade gjort att man inte ens kunde gå ut på de djupa vattnen. Så en dag bestämde sig tio av de äldsta och mest erfarna fiskarna att de var tvungna att göra något farligt för att överleva. De beväpnade sig med vassa pinnar, med ljuster och med fiskeknivar, och så åkte de iväg som ett stim av rovfisk och överföll handelsbåtarna från Sumatra. Tillbaka kom de med dyra klädnader, kryddor och smycken som de sedan bytte bort i andra byar mot mat och byggmaterial.

Snart blomstrade byn igen och lockade till sig fler män, betydligt farligare män, som gjorde piratverksamheten inte till ett nödvändigt ont, utan till något för sitt nöjes skull. Vad som hände där ute på havet berättade aldrig männen, men många hade blod på kläder och händer när de kom tillbaka.

Så höll det på i nästan två generationer tills alla visste att vår vackra by var ett näste för pirater. Men så föddes Apinya, den lilla vackra flickan som växte upp med en buddhas själ. Hon gick omkring och la blommor på alla båtarna så de skulle komma väl hem, och så att de inte skulle behöva skada någon när de var iväg. Hon bad böner för alla sjömän och pirater. Alltid utan att döma.

Många pirater var tacksamma. Men ledarna för piraterna sa att hon distraherade det de kallade ‘affärerna’ och att hon borde tvingas bli fru åt en hård man, så hon kunde få stryk tills hon blev lydig. Men hennes far hade gått bort och hennes mor med, så hon hade ingen att följa, och ingen hemgift att erhålla.

Någon föreslog då att hon skulle säljas som slav, och så beslutade piraternas hövding det. Nästa tur man skulle ut, efter regnperioden, då skulle hon säljas som slav till någon av de mycket hårdföra piraterna från Burma. Där skulle de lära henne veta hut och så skulle byn inte ha en flummig flicka som försökte omvända piraterna till Buddhans väg.

Men en av piraterna, som fått tröst av flickans bön när hans eget barn gått bort i sjukdom, varnade flickan Apinya, och sa att hon måste fly ur byn, ut i djungeln, annars skulle hon säljas. Först blev hon förskräckt och gjorde som han sa, tog sin ränsel och gick rakt ut i djungeln. Men efter tre dagar insåg hon att hon inte kunde överleva ensam i djungeln och visste inte hur hon skulle bygga skydd mot de kraftiga regnen. Ändå förlitade hon sig på Buddha och tänkte att det som sker, det sker. Att vilja saker är att kedja sig till världen.

Så kom hon på kvällen den tredje dagen till en ruin av ett mycket gammalt tempel. Ingen vet än idag var det ligger, även om det säkert är kvar i djungeln. Hon satte sig på golvet i det största rummet och bad i mörkret, hungrig och våt. Men hon tänkte bara på buddhan och på hur hon skulle få byn att omvända sig från sitt destruktiva leverne.

När morgonen kom, kastade solen strålar in genom fönstren, rakt på en Buddhastaty av guld. Buddhan blinkade åt henne och hon hörde Buddhans röst.”

”Vad sa den, mamma? Vad sa buddhan?”

”Ta mig till byn, sa den. Du ska få det du vill. Och det gjorde hon. Hon visste inte hur det gick till, men när hon lyfte i den stora guldstatyn vägde den inte mer än en fjäder. Så hon tog buddhan i sin famn och gick raka vägen tillbaka till byn.

Där väntade piraterna. De skulle just ut på havet igen och hade letat hela morgonen för att hitta flickan så de kunde sälja henne som slav. Nu såg de henne komma med guldstatyn bort mot torget och en stor grundsten som skulle användas till att bygga ett tempel en gång, men piraterna hade motsatt sig det, så det blev bara en stor hörnsten.

‘Det blir bättre och bättre,’ sa piraternas ledare. ‘Nu får vi både en slav och guld’. De skrattade och pekade finger åt henne när hon ställde ifrån sig statyn på hörnstenen innan hon satte sig i bön framför den.

Piraterna rusade fram för att välta statyn, men kunde till sin förvåning inte rubba den. De drog och slet, knuffade och tryckte, men inte ens en flugvinges längd flyttade den sig. Det var som den rotat sig i själva marken genom stenen. Pirathövdingen blev arg och drog sitt kurvbladiga svärd mot flickan i sina saffransfärgade kläder.

‘Du – du där. Vad är det här för trollerier?!’

‘Jag ber för din själ, för allas själar. Jag ber Buddhan göra oss oskuldsfulla igen, rena våra själar.’

Han skrattade rått och stack svärdet rakt genom hennes hjärta. När han drog ut det formades hennes mun till ett O innan hon ljudlöst sjönk till marken. Så pulserade hjärtat ett slag, två slag, tre slag medan hela byn såg på.”

”Vad hände sen mammma? Vad hände sen?”

”Sätt dig ner, inte hoppa. Jag ska berätta. Dessutom vet du ju redan vad som hände sen.”

”När det sista hjärtslaget stannat vaknade Buddhan och öppnade sina ögon en enda gång och slöt dem igen. Och när Buddhan åter stillsamt satt där på sin sten fanns inga människor kvar i byn. Vi var alla apor, för evigt förändrade.”

För apan, säger Buddhan, ser inget ont, hör inget ont och säger inget ont. Och den som inte ser, hör eller säger något ont, gör inte heller något ont.

Så gick det till när vi äntligen fick frid min älskade apunge. Ät nu upp din frukt så får du gå och klättra i träden med dina kusiner sen.”

”Ja, mamma!”

 

Hejdå 2016 – välkommen 2017

Vilket år det har varit. Sista återblicken innan allt fokus landar på 2017 och dess möjligheter. Vi har som tradition på nyår att alla runt bordet får berätta om det bästa eller sämsta som hänt dem.

Jag hade inte så mycket av ”sämsta”. Efter ett antal år som verkligen varit tunga (som 2013) eller väldigt kluvna (2015) så har 2016 i huvudsak varit ett snällt år. Vi börjar bo in oss i Småland. Vardagsjobbet går bra. Skrivandet har inte fått riktigt det fokus jag hoppats på – föräldraskap tar tid och sömnbrist har aldrig skapat bra författare.

sonen ritarMen det är nog det sämsta jag kan säga om 2016, att jag sov för lite. I övrigt har jag haft en bra familj, ett bra år och ingen större turbulens. Precis som jag vill ha det. Därför blir årets tillbakablick kort. Det har rusat förbi, i takt med att sonen lärt sig fler och fler ord, och börjat bli en fantastisk liten familjemedlem med egen vilja. För det mesta fungerar det hur bra som helst och vi älskar vår lille prins.

2017 flyttar min mamma upp hit till oss och kan äntligen få en riktig nystart. Om inte annat kommer hon i vart fall kunna hänga mer med sitt barnbarn, och vi får kanske en och annan möjlighet att gå ut på restaurang nån kväll här och där, frun och jag.

eloso förlagJag försöker lägga nya planer för 2017 när det gäller arbete. Jag ska försöka att skruva upp tempot 2017 för att maximera timmarna lite bättre. Jag har minst två böcker som ska skrivas klart, en bok som är nästan färdig som ska bli klar och redigeras. En synopsis som ska in till förlag och sen har jag ett stort projekt som redan första kvartalet blir startskottet för Eloso Förlag som jag bildade förra året.

 

Ovanpå det har jag gett upp planen på att bara jobba 50% med konsulteriet. Det är lite för roliga projekt igång och det landar nog snarare på 60-70% över året med en peak första kvartalet som det ser ut. Det är okej. Jag har ändå tänkt att jag ska jobba mer detta året. Nu har jag fått ett par års lite lugnare tempo. Dags att bygga lite framtid igen.

För att orka har vi båda satt lite nya mål kring hälsa. Mindre skräp, mer motion och allt det där. Vi skippar detaljerna i målen, det kanske blir en egen post av det där så småningom. Än så länge, dag 5, går det bra. Som sig bör sådär efter nyår. Det är väl den där sömnen som inte riktigt velat sig. Tredje natten med halvhängig kille ger ungefär 5-5,5 timmes upphackad sömn (inatt 2+2+1,5) och då är man inte den skarpaste kniven i lådan när man går upp. Men det är bara att köra på.

2017 – här kommer jag!

 

Aleppo och språket

Ni som följer mig på Facebook vet att jag skrivit en del om kampen för Syrien. Det är bara ett av många krig, men det som skiljer det från till exempel kampen i Irak, är att konflikten i Syrien inte handlar särskilt mycket om IS. Det är å andra sidan en soppa. Ett brokigt konglomerat av rebeller, från moderata demokrater med rötterna i universiteten och intelligentian, till die-hard islamistiska fundamentalister står på en sida. Bredvid, men inte tillsammans med dem, står kurdernas vältränade armé, backade av USA. Turkiet är med på ett hörn men stöttar absolut inte kurderna utan slåss lika mycket mot dem. Följaktligen är Turkiet populärt bland rebellerna men inte USA (I likhet med resten av mellanöstern är USA sällan populärt). På andra sidan slåss Assads regeringstrupper understödda av ryskt flygvapen. Med stöd av det har nu en av mellanösterns vackraste städer, känd som ett kulturcentrum, bombats till i princip aska. Den förstörelsen har knappt synts av

Så vad har det med språk att göra? Vi har lärt känna en familj från Aleppo. Min fru har jobbat med öppna förskolan här och dit kom en dag några barn. Vi lärde känna familjen och deras öde från Aleppo, engagerade oss i deras liv, upplätt en del trädgård till att odla grönsaker och slogs för dem när Sverige ville göra ett Dublinärende av dem eftersom det skulle ledas till att de hamnade i läger i Turkiet. Nu för en vecka sen kom beskedet – de får stanna i Sverige.

Med anledning av detta hade vi en fest, en härlig grillfest mitt i vintern. Det var grillad kibbeh (färsbollar med bulgur och valnöt), yoghurtmarinerad kyckling och grillat nötkött. Allt serverat med bröd, tabbouleh och baba ganoush.

Men så satte vi oss i biblioteket och rökte en festcigarr. Och pratade, trots att han inte kan svenska eller engelska och jag inte talar arabiska.

Vi lyckades med bara lite Google Translate att föra diskussioner om det mesta. Jag slog upp enstaka ord som telefonen fick ljuda upp, sedan använde vi minspel och räknade på fingrarna för att ”prata” med varandra. På så sätt hann vi avhandla världspolitiken, investeringar, huspriser, resan hit och hur det gick att ta barnen över havet, hur svårt det var att tala med de som är kvar därnere, planer för framtiden med boende och jobb, entreprenörskap.

Språk är mycket mer än ord. Känslor, gester och tonfall säger mer än orden i sig. Och förutom en givande konversation igår, tog jag med mig kunskapen att den som skriver måste inte bara kunna göra trovärdig dialog, utan också gestalta kroppspråket och känslan i dialogen. Det ordlösa i samtalet måste också hamna på pappret, för en framgångsrik författare.

Känslan för höst och mat

Många vänner säger att hösten är vacker. Jag avskyr den. Men vi menar egentligen två helt olika årstider, som båda faller under samlingsbegreppet höst. De pratar om den tid efter sommarens slut när löven gulnar och exploderar i färger, när luften är krispigt kall och klar och rensar lungor och själ. Den tid som infaller i ungefär tre veckor innan alla löv blir en sörja på marken, himlen mulnar med tunga regnmoln som kräks ut sitt innehåll över landet i tre månaders tid medan det är mörkt större delen av dygnets timmar.

Hösten ser så olika ut för folk. Jag antar det är samma med vintern. Som exilskåning blev det lite av en chock att flytta upp på höglandet i Småland. Jamen, Småland är inte så långt norrut. Nänä, men lik förbannat låg snön från oktober till april förra året. Inte som i Skåne, två veckor i januari-februari med snöflingor som skyr marken som brända barn och antingen tvärdör, eller omvandlas till bensingrånat slogg vid vägkanten.

På samma sätt är det med julen, vet ni. För mig, och många andra, är julen en vacker tid. En tid med stämning, julmusik, doften av lussekatter och inslagning av paket. För andra är det ett papper från Migrationsverket som innebär att nästa år ska spenderas antingen i ett grekiskt läger, ett turkiskt läger eller tillbaks in i krigets Syrien. För några är det sprit, slagsmål och skrik. För några bara ännu en huttrande natt utomhus, kanske kryddad med ett inbrott för att få pengar till att köpa sig några timmars injicerad glömska. För alldeles för många är det ensamhet och tystnad, där TVn och den inplastade jultallriken från caféet i byn är det enda sällskapet.

Allt vi ser, allt vi gör, handlar om perspektiv. Vårt eget bagage bär vi med oss i en ryggsäck och framåt ser vi genom glasögon som färgats av våra upplevelser. Din verklighet är inte inte min, men genom att berätta om den i tal och skrift, kan jag bjuda in dig till den.

Det är skrivandets kärna, bokens magi. Att få ta del av en annan verklighet en stund. Oavsett om det är ur en man som heter Oves perspektiv, via en resa till Hogwarts eller ett par timmar i andarnas hus. Böcker är verklighet på burk. Färdiglagade rätter med nya perspektiv. Några är av Michelin-klass, andra mer en snabb burgare klockan tre på morgonen – och inget ont om dessa, vid rätt tillfälle är det precis vad man behöver.

Att skriva är som att laga mat. Improvisera gärna, men följ vissa former och smaker om du vill att rätten ska bli ätbar. Novellen är en förrätt, kåseriet en glassdessert. En konditor är att jämställa med en poet. Båda skapar verk som till synes gör det omöjliga med råvaran, och båda yrkena kräver en stor kunskap om kemi och reaktioner, parat med precision och exakthet.

Skit också, nu blev jag hungrig. Vi hörs sen.

Skrivtid

Alla har sin tid på dygnet. Min är de ’stilla timmarna’. Det är den tiden innan alla vaknar och den tiden efter alla lagt sig. Matcha det med småbarnsföräldraliv och ett hektiskt egenföretagande och du inser snabbt att du måste välja mellan sömn eller skrivande många gånger.

Men samtidigt är det något magiskt med den där tiden. Som när man sitter jag på tåg vars hummande elektriska motorer precis knuffat några tiotal ton från stationen i Nässjö. Det ger lite tid att tänka, lite tid att vara. Det är i de här stunderna som det är möjligt att skriva lite.

I tisdags tog jag tåget till mitt konsultjobb i Göteborg. Efter bytet i Falköping 07.22 slog jag på konsulthjärnan, men tiden innan – den var min egen.

Den här terminen, för jag planerar fortfarande livet halvårsvis, har varit den första där jag skrivit på deltid. Med facit i hand kan man väl säga att det inte riktigt är godkänt. Tanken var ju att producera klart en bok, som skulle varit färdigredigerad, och vara mitt uppe i en annan. Men så kom ett tredje skrivprojekt, som involverade spel. Omöjligt att säga nej till. Och så hände livet, vardagen. Sen sjuk såklart, tack vare förskolans eviga virusdanser. Ja, det finns många ursäkter.

Men en timme om dagen med skrivande, som är det recept som kloka skrivcoacher ger, har det inte blivit. Då skulle jag haft närmre 150 aktiva skrivtimmar nu bakom mig. Det har det inte varit. Jag skriver mer den där veckan på Fårö än resten av året.

Och nu är det full fart november-december med mitt andra jobb. Lyckligtvis är det roligt och givande på alla sätt det med. Jag lever i en så kallad i-landsproblematik. Ett roligt arbete som egenföretagare kombinerat med livsdrömmen kring skrivande och spelande.

Jag skulle bara vilja ge ut de där berättelserna som väntar inuti. Nästa termin blir det nytt upplägg. Reserverade skrivdagar en dag i veckan och stenhårt en timme skrivande varje dag. Minst fem dagar i veckan. Det ger minst tolv skrivtimmar i veckan. Trehundra på en termin.

Vi får se om det går vägen. Det innebär också att ni, kära läsare, har två saker att utvärdera mig på nästa terminsavslutning, lagom till midsommar eller så. Har jag fått in minst 300 timmar skrivande? Har jag dessutom nått de mål jag satte upp förra året?

Jag har nu pratat med min presumptiva agent (hon har inte sagt ja än) om att piska mig att få ur mig den där andra romanen jag behöver få klart, som är tidskritisk. Just det, och så har jag den där jag måste skriva som…

Tid. Det finns tid. Man måste bara prioritera. Så nu ska jag skriva.

Språket och barnet

Igår kom jag hem från en tjänsteresa till Göteborg. Jag är där regelbundet och sover över en natt för två intensiva dagar med möten hos en kund. När jag kommer hem tar jag alltid nattningen. Det är min stund med honom, där vi kan fnissa, läsa en bok eller prata.

Eller ja, han har ju ett begränsat ordförråd. Men det går faktiskt att föra enkla konversationer. Vill du ha banan/äpple/juice? Var har du ont? Har du bajsat? Ja ni vet, som man gör med en tvååring.

2016-10-01-08-04-03

Hans eget orförråd, än så länge nåt hundratal ord eller så som han kan använda och en ocean av ord som han förstår helt eller delvis men inte kan uttrycka sig med än, börjar få honom att bygga meningar. Några av de vanligaste är:

”Pappa blå bil. Mamma röd bil.”

Jo, det stämmer. Men det handlar inte bara om färgen på bilarna. Pappa blå bil kan betyda att han vill titta på den blå bilen, att han vill ha beröm för att han kan en massa färger eller för att han vill meddela att pappa kom i den blå bilen idag. De få orden har många användningar.

Likaså betyder ”till!” för det mesta ”en gång till, gör om det där” men kan också betyda ”skynda, gör det snabbt” och ”tom” kan betyda att något är slut (som i att han ätit upp alla clementinklyftorna) men ”tom” är också att batteriet är slut på paddan, och ”tom” med padda eller bok betyder att han tröttnat på aktiviteten och är klar. Tom. Självklart.

Ord används på många sätt, helt enkelt. Han har börjat busa och skämta. Igår kväll bytte han mitt i sin svada om pappas bil. ”Pappa VIT bil!” och kunde knappt hålla sig för skratt över busigheten. För att inte tala om när mamma låtsasbannar honom för att han säger ”black” och inte ”svart”. Vi skyller på youtube, men det har blivit en rolig lek där de kan sitta och säga emot varandra i minuter under ivrigt skrattande.

Men igår hade han svårt att komma till ro. Han hade tankar, berättade om Babblarna på förskolan (Bobbo, Bibbi, Babba) och om den blå bilen, om månen (som han är mycket förtjust i och gärna vill vinka till). Men plötsligt, mitt i ännu en ”pappa blå bil” blev han ledsen och började gråta lite. Jag tröstade honom, höll den varma lilla kroppen tätt intill min och hyssjade. Jag hoppades inte på svar, utan pratade mest för mig själv, funderande på vad han blev så ledsen över.

”Vad blev du så ledsen för älsklingen?”

”Pappa bil. Pappa tom.”

Det slog mig som en sten i huvudet. Pappa tog bilen och åkte. Pappa borta. Pappa tom.

”Åkte pappa iväg igår och var borta?”

”Mmm”, hummade han sorgset.

”Blev du ledsen då? Saknade du din pappa?”

”Ja!” nickade han med eftertryck.

Ja, såklart. Han saknade pappa som var borta natten innan. Och nu hittade han ord för det. Pappa tom.

”Men nu är pappa hemma igen, pappa är här.”

Vi låg tätt intill varandra tills han somnade in. Språket är en märklig varelse. Den gör oss mänskliga. Och en tvååring kan uttrycka sig som den mest kvalificerade poet. Smaka på den strama konstruktionen som ändå smäller till som en åskknall bland känslorna.

Pappa tom.

Dystopier och det amerikanska valet

Det är svårt att inte kommentera det amerikanska valet. Jag var redan under primärvalens början säker på att Hillary Clinton skulle bli president. Jag hade fel. Det jag kallar den ”postdemokratiska samhällsförändringen” har kommit längre än jag trott.

Samhället rör sig i cykler. En reaktion föder en motreaktion. Regelbundenhet föder kaos, som när romantiken sprang ur rationalismen. Men i den mänskliga historien, det enda ämne jag faktiskt har en akademisk examen i, med inriktning på något som kanske bäst kan betraktas som ”historisk statsvetenskap”, ser man det tydligt.

Människan lever i ett samhälle som styrs av vissa paradigmer. Först som jägare-samlare, sedan jordbrukande, sedan handlande och industriella, och så nu, informationsåldern. Faserna kommer allt fortare i takt med att vi utvecklar oss, men varje sådan brytpunkt orsakar stora slitningar. Anledningen är enkel – vårt samhälle bygger upp värderingar, regelverk, strukturer och system för att hantera världen sådan som den ”är” vid ett givet tillfälle. När förutsättningarna förändras, hänger inte lagar och regelverk med – varken de formella eller informella.

Det är det vi ser nu, precis som vi såg det på 20- och 30-talet. Efter en period med intensiv teknologisk utveckling och stora innovationer (bilen, flygplanet, elektriciteten, telegrafen osv) skapades nya rikedomar och nya möjligheter för människor att interagera. Det ledde till att en del nationer gick starkt framåt, andra halkade efter. Konflikter och spänningar tillsammans med en god portion historiska oförrätter ledde sedan till två världskrig.

Det kan låta olycksbådande att säga att vi snart är där igen. Men faktum är att internet och den digitala revolutionen har gett oss ett nytt sådant paradigmskifte där affärsmodeller dör (hej dagstidningarna) och där nya giganter skapas (hej Google). I den globaliserade värld vi pratar om handlar det inte om länder som har och inte har, utan mer om människor som står utanför det digitala ramverket och som dessutom står utanför det samhälleliga till stora delar och känner sig alienerade inför det nya, globala och inkluderande samhälle som målas upp. Ett samhälle där nationalitet spelar mindre roll, där meriter är grundläggande och där öppenhet, kollaboration och samverkan bygger framtiden. I ett sådant samhälle känner man sig utanför om man inte upplever att man har de meriter som finns, men däremot en stark identitet som kopplas samman med det gamla, döende samhället.

Det är en grogrund för demagoger, som erbjuder enkla lösningar på svåra problem. Som säger åt dig att du inte behöver genomlida svår förändring, bara du  litar på den ledare som kan peka finger på de skyldiga och som kan fixa allt. Vi har sett det så många gånger förr. Vi har sagt så många gånger att det aldrig mer kan bli en Hitler. Och det kan det inte. Men det kan bli någon annan, som kallas något annat. Det kommer vara mer subtilt och det kommer inte kännas som något märkligt.

Det kommer börja med att grupper ställs mot varandra. Att vi får höra att vi inte har råd eller möjlighet att hjälpa vissa grupper, baserat på deras nationalitet eller annan etnisk tillhörighet. Vi får höra att det nuvarande systemet (man avser här demokratin, men säger bara ‘systemet’ för att inte skrämmas) är trasigt och korrupt, krångligt och onödigt. Enklare, rakare och tydligar besked. Säkerhet och trygghet, det är det som ger riktning i denna omställningens tid.

Det är lättare att titta på Mussolinis Italien än Hitlers Tyskland om man vill söka svaren på hur det går till. Men det är samma rörelse vi ser idag. Socialkonservativa krafter handlar om att bevara det gamla på bekostnad av det nya. Att motverka utvecklingen genom att ställa grupper mot varandra. Sen blir dessa grupper ansvariga för problemen och samtidigt utgör de lösningen. Om de bara försvann.

Således ska en mur mot Mexico byggas och alla muslimer ska kunna deporteras. Och allt detta sker medan vi väntar. Polen har redan tagit klivet över gränsen. Ungern likaså. Turkiet visar vägen där man redan stängt ner tidningar och opposition. Jag räknar med att se en liknande, om än mer gradvis, förändring i USA. Misshagliga medier ska förhindras, antingen genom stämningar eller nya lagar, att skriva anti-amerikanskt. Polisen ska få utökade befogenheter och misstänkta personer (av annat ursprung än kaukasiskt) ska förlora en del av sin rättssäkerhet.

Så går vi sakta, glatt leende som lämlar mot ännu ett Sarajevo. Vem som blir vår tids Gavrilo Princip vet vi inte. Men vi har bara sett början på den våg av postdemokrati och i vissa fall, renodlad fascism, som vi ser embryon till.

Min andra kreativa sida

I helgen var jag och utövade min andra kreativa sida, utanför skrivandet. Jag har sedan barnsben varit en stor nörd när det gäller spel i alla former. Då menar jag inte i första hand datorspel, även om jag spelar det med. Nej, här pratar vi om brädspel och rollspel. Spel som i grunden är avancerade versioner av sällskapsspel.

Vi pratar alltså inte riktigt Risk eller Monopol, även om de förvisso är brädspel, utan snarare varianter på dem, som är lite mer komplexa och mer givande (Monopol är för övrigt ett skitspel som2016-10-14-16-53-06 skulle belysa orättvisor när det togs fram en gång i tiden).

Det blev currywurst, träff med kändisar (i det här fallet amerikanska recensenter från The Dice Tower) och en massa spel (stapeln till vänster är större delen av mina inköp).

 

2016-10-13-16-00-54

Spel är en fantastisk och social hobby. Det finns dessutom spel för alla situationer och smaker – precis som med böcker och filmer. Vill du återgestalta det kalla krigets komplexitet i balansen mellan subtil diplomati och smygfinansierade kupper från allierade rebellrörelser? Det finns ett spel för det. Vill du känna doften av bränt gummi på några av världens racerbanor? Det finns minst ett halvdussin olika spel för det. Vill du gestalta ett barriärrev och försöka bygga upp dina organismer bättre än dina motståndare? Terraforma mars? Återuppleva ögonblick från kända TV-serier och filmer som Star Wars eller Firefly, eller känna på livet som bonde i ett fattigt 1500-tal? Allt det där kan låta sig göras med rätt sorts spel.

Det är otroligt givande och stimulerande. På min bucket list återfinns både att ge ut en egen bok (fixat), att skriva en fantasyroman (pågående) och att starta förlag (precis påbörjat), men även att ge ut ett brädspel (mycket idéarbete men i övrigt inte påbörjat). Det måste åtgärdas. Två år, ska vi säga så?

 

Hösten är skrivandets tid

Regnet attackerar rutorna våldsamt, störtande kamikazeplan mot osynliga kraftfält. Utanför, kallt, blåsigt och höst. Innanför, varmt, tända ljus och inspiration.

Hösten är skrivandets tid. Självklart är det alltid skrivtid, men hösten har ändå något särskilt med sig. De mörka morgnarna och kvällarna. I natten bor inspirationen på något vis. Där, i det okända mörkret, finns fantasins olika motpoler som vi bär fram likt offergåvor på papper – eller skärm, nuförtiden.

Att skriva är att skapa, men att skapa är att be. På något sätt, till någonting, troende eller inte, är skapandet en del av att ta fram något nytt som inte fanns innan. Vilken författare som helst kan bära vittne om den födsloprocess den första boken är.

Min första höst som skrivande på riktigt- och med det menar jag där skrivandet har fått ta plats i finrummet, bland arbetstimmarna – hoppas jag ska präglas av konstruktiva och kreativa processer.

Det har inte varit lätt den första månaden eller så. Att hitta nya rutiner är en sak, och att följa dem en helt annan. Luthers arbetsnarkomandjävul sitter ständigt på axeln och frågar om jag verkligen är tillräckligt lönsam när jag stirrar på en skärm och försöker smida bokstäver om inte teckenhastigheten närmar sig sekreterarnivå. Det är lättare att falla tillbaka på konsultjobbet och låta dagen gå. Du får aldrig dåligt samvete om du ägnat dagen åt kunders arbete. Bara ditt eget. Hur fan är man funtad egentligen, kan man undra.

Är det därför de är så arga, regndropparna som mosar sig mot glasrutan i det som tidigare var en garagedörr och nu är mitt kontorsfönster? För att jag inte respekterar kreativiteten tillräckligt?

Jag hade en fantastisk bokmässa. Lugn, smart och avslappnad. Jag fick tillfälle att prata med min skrivcoach Leffe Grimwalker (aktuell i dagarna med nya Storytel Original-berättelsen ”I krig och kärlek”) och fick ovärderliga tips på hur jag ska hitta rätt i djungeln av tankar och prioriteringar. Och jag fick sitta ner och vara kreativ med superagenten Marthina Elmqvist som nyligen släppt sin nya PR-handbok ”Läs mig! En kreativ PR-handbok” på Calidris förlag.

Massor av projekt, idéer och tankar. Och massor att skriva. Nu ska jag bara lyssna på regnet och inte låta dropparna offra sig förgäves utan ta dem som indikationer på att skrivandet måste få en central plats i vardagen.

Over and out.

Bokmässan börjar

Det är en märklig känsla när man som jag, bott någon natt extra här på Gothia inför mässan. Igår var det helt tomt på kvällen nere i foajen. Idag myllrade det. Jag har redan hunnit prata med ett halvdussin bekanta och vänner, och varit på en givande middag. Och då har vi inte ens börjat.

bokma%cc%88ssan-1-dagJag har ingen bok i år som ska släppas, och funderade faktiskt lite på om jag skulle åka eller inte. Men det är svårt att hitta en annan tid på året när i princip alla författare, förläggare, journalister och annat branschfolk samlas på en och samma plats. Det är en otrolig upplevelse och känsla att kunna ha alla på en och samma plats på en gång.

Klart jag skulle åka. Och jag har sex möten bokade fredag, två möten imorgon och två på lördag. Så det blir ändå en del mässa av det. Men samtidigt har jag gett mig den på att jag inte ska stressa på mässan, att jag ska ha tid att bara vara, hänga och att det måste vara okej att gå undan en sväng och skriva lite på rummet.

Det har jag tänkt göra. Och utan att skämmas också. Skrivandet måste få en lustfylld plats, även om jag har många uppdrag och mycket att göra så måste det kreativa fortsätta få vara roligt.

Så det är mitt mål med mässan. Träffa bra människor. Ha roligt. Låter det som en bra plan?