Känslan för höst och mat

Många vänner säger att hösten är vacker. Jag avskyr den. Men vi menar egentligen två helt olika årstider, som båda faller under samlingsbegreppet höst. De pratar om den tid efter sommarens slut när löven gulnar och exploderar i färger, när luften är krispigt kall och klar och rensar lungor och själ. Den tid som infaller i ungefär tre veckor innan alla löv blir en sörja på marken, himlen mulnar med tunga regnmoln som kräks ut sitt innehåll över landet i tre månaders tid medan det är mörkt större delen av dygnets timmar.

Hösten ser så olika ut för folk. Jag antar det är samma med vintern. Som exilskåning blev det lite av en chock att flytta upp på höglandet i Småland. Jamen, Småland är inte så långt norrut. Nänä, men lik förbannat låg snön från oktober till april förra året. Inte som i Skåne, två veckor i januari-februari med snöflingor som skyr marken som brända barn och antingen tvärdör, eller omvandlas till bensingrånat slogg vid vägkanten.

På samma sätt är det med julen, vet ni. För mig, och många andra, är julen en vacker tid. En tid med stämning, julmusik, doften av lussekatter och inslagning av paket. För andra är det ett papper från Migrationsverket som innebär att nästa år ska spenderas antingen i ett grekiskt läger, ett turkiskt läger eller tillbaks in i krigets Syrien. För några är det sprit, slagsmål och skrik. För några bara ännu en huttrande natt utomhus, kanske kryddad med ett inbrott för att få pengar till att köpa sig några timmars injicerad glömska. För alldeles för många är det ensamhet och tystnad, där TVn och den inplastade jultallriken från caféet i byn är det enda sällskapet.

Allt vi ser, allt vi gör, handlar om perspektiv. Vårt eget bagage bär vi med oss i en ryggsäck och framåt ser vi genom glasögon som färgats av våra upplevelser. Din verklighet är inte inte min, men genom att berätta om den i tal och skrift, kan jag bjuda in dig till den.

Det är skrivandets kärna, bokens magi. Att få ta del av en annan verklighet en stund. Oavsett om det är ur en man som heter Oves perspektiv, via en resa till Hogwarts eller ett par timmar i andarnas hus. Böcker är verklighet på burk. Färdiglagade rätter med nya perspektiv. Några är av Michelin-klass, andra mer en snabb burgare klockan tre på morgonen – och inget ont om dessa, vid rätt tillfälle är det precis vad man behöver.

Att skriva är som att laga mat. Improvisera gärna, men följ vissa former och smaker om du vill att rätten ska bli ätbar. Novellen är en förrätt, kåseriet en glassdessert. En konditor är att jämställa med en poet. Båda skapar verk som till synes gör det omöjliga med råvaran, och båda yrkena kräver en stor kunskap om kemi och reaktioner, parat med precision och exakthet.

Skit också, nu blev jag hungrig. Vi hörs sen.

Skrivtid

Alla har sin tid på dygnet. Min är de ’stilla timmarna’. Det är den tiden innan alla vaknar och den tiden efter alla lagt sig. Matcha det med småbarnsföräldraliv och ett hektiskt egenföretagande och du inser snabbt att du måste välja mellan sömn eller skrivande många gånger.

Men samtidigt är det något magiskt med den där tiden. Som när man sitter jag på tåg vars hummande elektriska motorer precis knuffat några tiotal ton från stationen i Nässjö. Det ger lite tid att tänka, lite tid att vara. Det är i de här stunderna som det är möjligt att skriva lite.

I tisdags tog jag tåget till mitt konsultjobb i Göteborg. Efter bytet i Falköping 07.22 slog jag på konsulthjärnan, men tiden innan – den var min egen.

Den här terminen, för jag planerar fortfarande livet halvårsvis, har varit den första där jag skrivit på deltid. Med facit i hand kan man väl säga att det inte riktigt är godkänt. Tanken var ju att producera klart en bok, som skulle varit färdigredigerad, och vara mitt uppe i en annan. Men så kom ett tredje skrivprojekt, som involverade spel. Omöjligt att säga nej till. Och så hände livet, vardagen. Sen sjuk såklart, tack vare förskolans eviga virusdanser. Ja, det finns många ursäkter.

Men en timme om dagen med skrivande, som är det recept som kloka skrivcoacher ger, har det inte blivit. Då skulle jag haft närmre 150 aktiva skrivtimmar nu bakom mig. Det har det inte varit. Jag skriver mer den där veckan på Fårö än resten av året.

Och nu är det full fart november-december med mitt andra jobb. Lyckligtvis är det roligt och givande på alla sätt det med. Jag lever i en så kallad i-landsproblematik. Ett roligt arbete som egenföretagare kombinerat med livsdrömmen kring skrivande och spelande.

Jag skulle bara vilja ge ut de där berättelserna som väntar inuti. Nästa termin blir det nytt upplägg. Reserverade skrivdagar en dag i veckan och stenhårt en timme skrivande varje dag. Minst fem dagar i veckan. Det ger minst tolv skrivtimmar i veckan. Trehundra på en termin.

Vi får se om det går vägen. Det innebär också att ni, kära läsare, har två saker att utvärdera mig på nästa terminsavslutning, lagom till midsommar eller så. Har jag fått in minst 300 timmar skrivande? Har jag dessutom nått de mål jag satte upp förra året?

Jag har nu pratat med min presumptiva agent (hon har inte sagt ja än) om att piska mig att få ur mig den där andra romanen jag behöver få klart, som är tidskritisk. Just det, och så har jag den där jag måste skriva som…

Tid. Det finns tid. Man måste bara prioritera. Så nu ska jag skriva.

Språket och barnet

Igår kom jag hem från en tjänsteresa till Göteborg. Jag är där regelbundet och sover över en natt för två intensiva dagar med möten hos en kund. När jag kommer hem tar jag alltid nattningen. Det är min stund med honom, där vi kan fnissa, läsa en bok eller prata.

Eller ja, han har ju ett begränsat ordförråd. Men det går faktiskt att föra enkla konversationer. Vill du ha banan/äpple/juice? Var har du ont? Har du bajsat? Ja ni vet, som man gör med en tvååring.

2016-10-01-08-04-03

Hans eget orförråd, än så länge nåt hundratal ord eller så som han kan använda och en ocean av ord som han förstår helt eller delvis men inte kan uttrycka sig med än, börjar få honom att bygga meningar. Några av de vanligaste är:

”Pappa blå bil. Mamma röd bil.”

Jo, det stämmer. Men det handlar inte bara om färgen på bilarna. Pappa blå bil kan betyda att han vill titta på den blå bilen, att han vill ha beröm för att han kan en massa färger eller för att han vill meddela att pappa kom i den blå bilen idag. De få orden har många användningar.

Likaså betyder ”till!” för det mesta ”en gång till, gör om det där” men kan också betyda ”skynda, gör det snabbt” och ”tom” kan betyda att något är slut (som i att han ätit upp alla clementinklyftorna) men ”tom” är också att batteriet är slut på paddan, och ”tom” med padda eller bok betyder att han tröttnat på aktiviteten och är klar. Tom. Självklart.

Ord används på många sätt, helt enkelt. Han har börjat busa och skämta. Igår kväll bytte han mitt i sin svada om pappas bil. ”Pappa VIT bil!” och kunde knappt hålla sig för skratt över busigheten. För att inte tala om när mamma låtsasbannar honom för att han säger ”black” och inte ”svart”. Vi skyller på youtube, men det har blivit en rolig lek där de kan sitta och säga emot varandra i minuter under ivrigt skrattande.

Men igår hade han svårt att komma till ro. Han hade tankar, berättade om Babblarna på förskolan (Bobbo, Bibbi, Babba) och om den blå bilen, om månen (som han är mycket förtjust i och gärna vill vinka till). Men plötsligt, mitt i ännu en ”pappa blå bil” blev han ledsen och började gråta lite. Jag tröstade honom, höll den varma lilla kroppen tätt intill min och hyssjade. Jag hoppades inte på svar, utan pratade mest för mig själv, funderande på vad han blev så ledsen över.

”Vad blev du så ledsen för älsklingen?”

”Pappa bil. Pappa tom.”

Det slog mig som en sten i huvudet. Pappa tog bilen och åkte. Pappa borta. Pappa tom.

”Åkte pappa iväg igår och var borta?”

”Mmm”, hummade han sorgset.

”Blev du ledsen då? Saknade du din pappa?”

”Ja!” nickade han med eftertryck.

Ja, såklart. Han saknade pappa som var borta natten innan. Och nu hittade han ord för det. Pappa tom.

”Men nu är pappa hemma igen, pappa är här.”

Vi låg tätt intill varandra tills han somnade in. Språket är en märklig varelse. Den gör oss mänskliga. Och en tvååring kan uttrycka sig som den mest kvalificerade poet. Smaka på den strama konstruktionen som ändå smäller till som en åskknall bland känslorna.

Pappa tom.

Dystopier och det amerikanska valet

Det är svårt att inte kommentera det amerikanska valet. Jag var redan under primärvalens början säker på att Hillary Clinton skulle bli president. Jag hade fel. Det jag kallar den ”postdemokratiska samhällsförändringen” har kommit längre än jag trott.

Samhället rör sig i cykler. En reaktion föder en motreaktion. Regelbundenhet föder kaos, som när romantiken sprang ur rationalismen. Men i den mänskliga historien, det enda ämne jag faktiskt har en akademisk examen i, med inriktning på något som kanske bäst kan betraktas som ”historisk statsvetenskap”, ser man det tydligt.

Människan lever i ett samhälle som styrs av vissa paradigmer. Först som jägare-samlare, sedan jordbrukande, sedan handlande och industriella, och så nu, informationsåldern. Faserna kommer allt fortare i takt med att vi utvecklar oss, men varje sådan brytpunkt orsakar stora slitningar. Anledningen är enkel – vårt samhälle bygger upp värderingar, regelverk, strukturer och system för att hantera världen sådan som den ”är” vid ett givet tillfälle. När förutsättningarna förändras, hänger inte lagar och regelverk med – varken de formella eller informella.

Det är det vi ser nu, precis som vi såg det på 20- och 30-talet. Efter en period med intensiv teknologisk utveckling och stora innovationer (bilen, flygplanet, elektriciteten, telegrafen osv) skapades nya rikedomar och nya möjligheter för människor att interagera. Det ledde till att en del nationer gick starkt framåt, andra halkade efter. Konflikter och spänningar tillsammans med en god portion historiska oförrätter ledde sedan till två världskrig.

Det kan låta olycksbådande att säga att vi snart är där igen. Men faktum är att internet och den digitala revolutionen har gett oss ett nytt sådant paradigmskifte där affärsmodeller dör (hej dagstidningarna) och där nya giganter skapas (hej Google). I den globaliserade värld vi pratar om handlar det inte om länder som har och inte har, utan mer om människor som står utanför det digitala ramverket och som dessutom står utanför det samhälleliga till stora delar och känner sig alienerade inför det nya, globala och inkluderande samhälle som målas upp. Ett samhälle där nationalitet spelar mindre roll, där meriter är grundläggande och där öppenhet, kollaboration och samverkan bygger framtiden. I ett sådant samhälle känner man sig utanför om man inte upplever att man har de meriter som finns, men däremot en stark identitet som kopplas samman med det gamla, döende samhället.

Det är en grogrund för demagoger, som erbjuder enkla lösningar på svåra problem. Som säger åt dig att du inte behöver genomlida svår förändring, bara du  litar på den ledare som kan peka finger på de skyldiga och som kan fixa allt. Vi har sett det så många gånger förr. Vi har sagt så många gånger att det aldrig mer kan bli en Hitler. Och det kan det inte. Men det kan bli någon annan, som kallas något annat. Det kommer vara mer subtilt och det kommer inte kännas som något märkligt.

Det kommer börja med att grupper ställs mot varandra. Att vi får höra att vi inte har råd eller möjlighet att hjälpa vissa grupper, baserat på deras nationalitet eller annan etnisk tillhörighet. Vi får höra att det nuvarande systemet (man avser här demokratin, men säger bara ‘systemet’ för att inte skrämmas) är trasigt och korrupt, krångligt och onödigt. Enklare, rakare och tydligar besked. Säkerhet och trygghet, det är det som ger riktning i denna omställningens tid.

Det är lättare att titta på Mussolinis Italien än Hitlers Tyskland om man vill söka svaren på hur det går till. Men det är samma rörelse vi ser idag. Socialkonservativa krafter handlar om att bevara det gamla på bekostnad av det nya. Att motverka utvecklingen genom att ställa grupper mot varandra. Sen blir dessa grupper ansvariga för problemen och samtidigt utgör de lösningen. Om de bara försvann.

Således ska en mur mot Mexico byggas och alla muslimer ska kunna deporteras. Och allt detta sker medan vi väntar. Polen har redan tagit klivet över gränsen. Ungern likaså. Turkiet visar vägen där man redan stängt ner tidningar och opposition. Jag räknar med att se en liknande, om än mer gradvis, förändring i USA. Misshagliga medier ska förhindras, antingen genom stämningar eller nya lagar, att skriva anti-amerikanskt. Polisen ska få utökade befogenheter och misstänkta personer (av annat ursprung än kaukasiskt) ska förlora en del av sin rättssäkerhet.

Så går vi sakta, glatt leende som lämlar mot ännu ett Sarajevo. Vem som blir vår tids Gavrilo Princip vet vi inte. Men vi har bara sett början på den våg av postdemokrati och i vissa fall, renodlad fascism, som vi ser embryon till.

Min andra kreativa sida

I helgen var jag och utövade min andra kreativa sida, utanför skrivandet. Jag har sedan barnsben varit en stor nörd när det gäller spel i alla former. Då menar jag inte i första hand datorspel, även om jag spelar det med. Nej, här pratar vi om brädspel och rollspel. Spel som i grunden är avancerade versioner av sällskapsspel.

Vi pratar alltså inte riktigt Risk eller Monopol, även om de förvisso är brädspel, utan snarare varianter på dem, som är lite mer komplexa och mer givande (Monopol är för övrigt ett skitspel som2016-10-14-16-53-06 skulle belysa orättvisor när det togs fram en gång i tiden).

Det blev currywurst, träff med kändisar (i det här fallet amerikanska recensenter från The Dice Tower) och en massa spel (stapeln till vänster är större delen av mina inköp).

 

2016-10-13-16-00-54

Spel är en fantastisk och social hobby. Det finns dessutom spel för alla situationer och smaker – precis som med böcker och filmer. Vill du återgestalta det kalla krigets komplexitet i balansen mellan subtil diplomati och smygfinansierade kupper från allierade rebellrörelser? Det finns ett spel för det. Vill du känna doften av bränt gummi på några av världens racerbanor? Det finns minst ett halvdussin olika spel för det. Vill du gestalta ett barriärrev och försöka bygga upp dina organismer bättre än dina motståndare? Terraforma mars? Återuppleva ögonblick från kända TV-serier och filmer som Star Wars eller Firefly, eller känna på livet som bonde i ett fattigt 1500-tal? Allt det där kan låta sig göras med rätt sorts spel.

Det är otroligt givande och stimulerande. På min bucket list återfinns både att ge ut en egen bok (fixat), att skriva en fantasyroman (pågående) och att starta förlag (precis påbörjat), men även att ge ut ett brädspel (mycket idéarbete men i övrigt inte påbörjat). Det måste åtgärdas. Två år, ska vi säga så?

 

Hösten är skrivandets tid

Regnet attackerar rutorna våldsamt, störtande kamikazeplan mot osynliga kraftfält. Utanför, kallt, blåsigt och höst. Innanför, varmt, tända ljus och inspiration.

Hösten är skrivandets tid. Självklart är det alltid skrivtid, men hösten har ändå något särskilt med sig. De mörka morgnarna och kvällarna. I natten bor inspirationen på något vis. Där, i det okända mörkret, finns fantasins olika motpoler som vi bär fram likt offergåvor på papper – eller skärm, nuförtiden.

Att skriva är att skapa, men att skapa är att be. På något sätt, till någonting, troende eller inte, är skapandet en del av att ta fram något nytt som inte fanns innan. Vilken författare som helst kan bära vittne om den födsloprocess den första boken är.

Min första höst som skrivande på riktigt- och med det menar jag där skrivandet har fått ta plats i finrummet, bland arbetstimmarna – hoppas jag ska präglas av konstruktiva och kreativa processer.

Det har inte varit lätt den första månaden eller så. Att hitta nya rutiner är en sak, och att följa dem en helt annan. Luthers arbetsnarkomandjävul sitter ständigt på axeln och frågar om jag verkligen är tillräckligt lönsam när jag stirrar på en skärm och försöker smida bokstäver om inte teckenhastigheten närmar sig sekreterarnivå. Det är lättare att falla tillbaka på konsultjobbet och låta dagen gå. Du får aldrig dåligt samvete om du ägnat dagen åt kunders arbete. Bara ditt eget. Hur fan är man funtad egentligen, kan man undra.

Är det därför de är så arga, regndropparna som mosar sig mot glasrutan i det som tidigare var en garagedörr och nu är mitt kontorsfönster? För att jag inte respekterar kreativiteten tillräckligt?

Jag hade en fantastisk bokmässa. Lugn, smart och avslappnad. Jag fick tillfälle att prata med min skrivcoach Leffe Grimwalker (aktuell i dagarna med nya Storytel Original-berättelsen ”I krig och kärlek”) och fick ovärderliga tips på hur jag ska hitta rätt i djungeln av tankar och prioriteringar. Och jag fick sitta ner och vara kreativ med superagenten Marthina Elmqvist som nyligen släppt sin nya PR-handbok ”Läs mig! En kreativ PR-handbok” på Calidris förlag.

Massor av projekt, idéer och tankar. Och massor att skriva. Nu ska jag bara lyssna på regnet och inte låta dropparna offra sig förgäves utan ta dem som indikationer på att skrivandet måste få en central plats i vardagen.

Over and out.

Bokmässan börjar

Det är en märklig känsla när man som jag, bott någon natt extra här på Gothia inför mässan. Igår var det helt tomt på kvällen nere i foajen. Idag myllrade det. Jag har redan hunnit prata med ett halvdussin bekanta och vänner, och varit på en givande middag. Och då har vi inte ens börjat.

bokma%cc%88ssan-1-dagJag har ingen bok i år som ska släppas, och funderade faktiskt lite på om jag skulle åka eller inte. Men det är svårt att hitta en annan tid på året när i princip alla författare, förläggare, journalister och annat branschfolk samlas på en och samma plats. Det är en otrolig upplevelse och känsla att kunna ha alla på en och samma plats på en gång.

Klart jag skulle åka. Och jag har sex möten bokade fredag, två möten imorgon och två på lördag. Så det blir ändå en del mässa av det. Men samtidigt har jag gett mig den på att jag inte ska stressa på mässan, att jag ska ha tid att bara vara, hänga och att det måste vara okej att gå undan en sväng och skriva lite på rummet.

Det har jag tänkt göra. Och utan att skämmas också. Skrivandet måste få en lustfylld plats, även om jag har många uppdrag och mycket att göra så måste det kreativa fortsätta få vara roligt.

Så det är mitt mål med mässan. Träffa bra människor. Ha roligt. Låter det som en bra plan?

Kreativa processer och kontextbyten

 

Idag ska jag till Lunds universitet och föreläsa om min första bok. Det är ett stående uppdrag som återkommit ett par gånger nu. Samma sak i Jönköping, där jag också föreläser om samma ämne. Jag har till och med tagit fram ett workshopunderlag som jag använder mig av.

Samtidigt har mitt förlag blivit registrerat överallt, F-skatten har gått igenom och jag har två spännande uppdrag, båda med lansering nästa år, som jag arbetar på. Det kommer bli fantastiskt roligt och jag kommer få möjlighet att ligga nära produktionen i båda.

Men där är det stopp, liksom. Jag har ju inte bara ett uppdrag som konsult utan inom ramen de femtio procent jag jobbar (som i ärlighetens namn snarare är 65-70%) finns 6-8 olika processer som alla behöver sin uppmärksamhet. Samtidigt två projekt i förlaget, föreläsning och sen har jag utöver det ytterligare tre väldigt aktuella skrivprojekt.

Så hur får man tiden att räcka till när man samtidigt är småbarnspappa och inte längre är 25 och har den energi som ungdomens ljuva dagar för med sig? Ja, jag raljerar lite, men jag är absolut inte lika energisk idag som när jag var 25-30. Herregud, 45 nästa år…

Svaret är att fokusera på de viktiga prioriteringarna. Och skrivandet måste vara en av dem. Just nu har jag två kapitel kvar på min första roman, och sen ska den få vila.

Ett annat knep är att inte tvinga sig. Jag har med åren lärt mig att göra estimat på hur hög jobbeffektivitet jag har i ett givet läge. När effektiviteten börjar gå ner så du faktiskt bara får ut 40% nytta per inlagd timme, då är det dags att sluta och hellre göra annat så att du senare, eller en annan dag kan göra samma sak på mindre än halva tiden när du ligger på 95% effektivitet.

Men kanske det viktigaste av allt är att inte kontextbyta när du ska skriva. Jag tillhör dem som inte kan skriva i bara tio minuter. Jag måste ha minst en timme eller två oavbruten tid utan telefonsamtal, mail eller annat som stör, för att komma in i flödet. Andra jobbuppgifter kan jag jobba med en kvart stötvis om det behövs och det händer också ofta. Men just skrivandet behöver stillhet, lugn och ro. Allra bäst skriver jag när jag isolerar mig. En stuga, en tom lägenhet nånstans, gärna med inspirerande miljö. Då fungerar det riktigt bra.

Idag tar jag tåget till Lund. Då kan jag skriva på tåget och jobba med underlagen till kund. Och dricka lite kaffe samtidigt som jag sparar ett par timmars restid. Kanske. Om tågen håller tiden.

Bokmässan och Nya Tider

Det är ju lite inspirerande, det här som nu blir ett drama i tre akter. Jag tror inte någon missat det, men för säkerhets skull. Företaget AlternaMedia, som driver webbplatsen Nya Tider, bokade monter på mässan. Det gör ju många och jag är inte ens säker på att den som bokade in montern hade särskilt mycket koll på vem det var som bokade. Det är rätt lätt att boka en liten monter. Det är de stora som är lite svårare.

Nya Tider beskriver sig själv som opolitisk, och har som bevis med en artikel där man intervjuat tre läsare, som händelsevis alla också varit skribenter. De säger att det inte förekommit några rasistiska artiklar där, än mindre några nazistiska. I korthet är tidningen som vilken annan opolitisk tidning som helst, förutom att den säger sig vara den enda som kritiskt granskar etablissemanget (vad det nu är).

Såhär skriver chefredaktören själv i en blänkare: ”Nya Tider är den enda papperstidningen som bemöter systempressens lögner i deras eget format: på papper. Sedan grundandet 2012 granskar Nya Tider den politiska korrektheten och berättar hur verkligheten ser ut bakom systemmedias tillrättalagda version”

Jag har bara tagit ett par universitetspoäng journalistik, men vill minnas att saklighet ingår i de pressetiska reglerna, och att ”bemöter systempressens lögner” inte känns särskilt sakligt. Plakatpolitiskt uttalande, om inte annat.

2015-09-26 11.31.14 kopia

Nå, tidningen Nya Tider vill vara på mässan och bokar ett bås. Allt gott och väl. När detta kommer ut, blir det liv i luckan. Mässan försvarar först sitt val genom att säga att det varit ett medvetet val. ”Vad de gör i sin monter, det pratar vi inte med utställarna om. Då urvattnar man begreppet yttrandefrihet”, säger Bokmässans VD Maria Källsson till SVB.

Min privata gissning är att detta är en efterkonstruktion och att bokningen gjorts utan någon särskild värdering – en affärstransaktion utan reflektion eller större koll av vem som bokade. Det var ett litet bås, ett no-name förlagsnamn som hette AlternaMedia. Tack för pengarna, välkomna. Så tror jag personligen det gått till, men självklart måste man ta en position när frågan kommer.

Efter att flera deltagare hotat med bojkottbackar mässan och säger tvärnej, utan att pudla från sitt tidigare uttalande. Man gjorde rätt som hade högt i tak, men kan inte låta AlternaMedia ställa ut, eftersom man inte delar ”mässans värdegrund”.

Ny storm, åt andra hållet. Brunsvansen ylar om yttrandefrihet utan att veta att privata aktörer inte måste upplåta utrymme åt alla som vill, utan kan välja vem som får vara i deras vardagsrum och tycka till. Andra protesterar mer ideologiskt, att det är orimligt med tema yttrandefrihet och att ha så lågt i tak. En tredje grupp är mer kritisk till själva svängandet i åsikten.

Här hade det kunnat ta slut. Offerkoftan kunde dragits tätare om kroppen och fritt spelrum för snack om ‘åsiktskorridorer’ och PK kunde gått ett par nyhetscykler. Men icke.

Istället svänger Bokmässan en tredje gång! Nu ska Nya Tider få ställa ut. Man har konsulterat sina jurister och konstaterat att man inte kan stoppa dem, för man har skickat orderbekräftelse. Eller i klartext – man har insett att Nya Tider kan kräva rejäla skadestånd för avtalsbrott eftersom alla papper om utställningen redan är godkända. Jag antar att man nu säger till alla som tänkte bojkotta att ”vi kan inte, rent juridiskt”.

Om hela detta kan jag dra två slutsatser.

  1. Min teori om att vi befinner oss i postdemokratisk process på väg mot en period av auktoritarianism igen (som på 30-talet när fascismen växte), får ytterligare vatten på sin kvarn.
  2. Bokmässans chef behöver mediatränas.

För övrigt ser jag fram mot en spännande bokmässa. Jag förutspår att polisen kommer tvingas ingripa på bokmässan i år, i samband med detta. Vi kan se efteråt om jag hade rätt eller inte.

Kaffemorgon

Regnet smattrar mot fönstret. Värmen från kaffekoppen i händerna. Doften av nybryggt kaffe. Det är tidig morgon, och jag känner mig inte trött längre.

Det är andra veckan i mitt nya liv, och den första riktiga veckan där skrivandet ska få ta upp nästan halva min tid. Tillsammans med allt runtikring skrivandet – sköta ett litet förlag, redigera texter, marknadsföra sig själv.

Samtidigt inskolning på förskolan igen efter att äntligen ha fått plats där vi bor. Sju minuters promenad istället för tjugo minuter i bil. Och inte ny personal varje vecka, som det var i somras. Utbildade pedagoger. Ett och samma ställe. Det är en ny regim för honom också.

Han, vars fötter trampat mot min rygg inatt när han sovit oroligt. Han, som för snart två år sen förändrade hela mitt liv.

Förändring tycks vara den enda konstanten i mitt liv. Men med åldern kommer också viljan att slippa för mycket förändring. Viljan att få ha en rutin, slippa ändra på allting alltid. Slippa flytta för tjugoandra gången i livet. Slippa bryta upp, byta, ändra. Att få landa.

Det känns i kroppen, att det tempo jag levt livet i, inte längre är hållbart. Jag brände ljuset i båda ändar tills jag var 32, sen in i väggen. Sen tillbaka och sakta arbeta sig upp till marschfart, överljudsfart. Hög hastighet, intensitet och sedan en stor explosion i konkursen som ledde upp till min första bok.

Nu sitter jag och lyssnar nöjt på regndropparna som hamrar mot fönsterblecket utanför mitt källarkontor. Dricker det varma kaffet och njuter av att ha veckan framför mig.